torsdag 10 mars 2011

Tur att Juholt inte blev nominerad till finansminister...

Jag kunde inte hålla mig längre med ännu en kommentar om Socialdemokraternas blivande(?) partiledare.

Såväl DN som SvD bjuder på ett "buskisklipp" med Juholt.

Tillåt mig bjuda på ett helt annat:



Hängde ni med? Alltså: "Solidaritet skapar tillväxt, att tillväxt kan användas till välfärd som ger mer solidaritet som ger mer tillväxt..."

Tur att Juholt inte blev nominerad till finansminister...

Fiskdammen Socialdemokratin



Dagens stora överaskning var att Socialdemokraternas valberedning som en blixt från en klar himmel föreslog Håkan Juholt som ny partiledare för Socialdemokraterna. De tilltänkta kandidaterna har ju duggat tätt på senare tid, men i takt med att fler och fler tackat nej till det otacksamma uppdraget att styra upp socialdemokratin har valberedningens arbete uppenbarligen blivit allt mer desperat.

Det finns mycket att säga om detta val; långt mycket mer än jag har tid att plita ner just nu. Jag nöjer mig därför med att citera Daniel Persson, twitterredaktör för emils tankar, appropå valberedningens beslut:

"Det känns verkligen som en fiskdam på ett barnkalas. När man ställde sig i kön hoppades man på godis eller frukt men till slut blev det alltid nån satans popcornpåse och en knippe gamla rädisor som ingen vill ha..."


Jag undrar hur många Socialdemokrater som känner igen sig i det citatet idag. Antagligen ganska många.

----
Andra som bloggat:
Martin Moberg, Röda Berget, Niklas Carlsson, Mikael Andersson, Johan Westerholm, Högberg, Tokmoderaten, Thomas Böhlmark, Motpol, Scaber Nestor, Gunnar Hökmark, Per Ankersjö, Magnus Andersson
----
I media:
,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, AB, AB2, AB3, AB4, AB5, AB6, Exp, Exp2, Exp3, Exp4, Exp5, Exp6, Exp7, SSD, GP

tisdag 8 mars 2011

Kakofoni hos kommunal


På grund av anställningsavtalet tvingades busschaufförerna anpassa sitt språkbruk på rasterna. Risken för kakofoni var allt för stor.


I Jönköping ville det nya bussbolaget att de anställda skulle skriva under ett kontrakt som bland annat tvingar dem till att bara prata svenska - även på luncher och på raster - någonting som den lokala sektionsordföranden för fackförbundet Kommunal, Thor Tärnbring, välkomnade. Anledningen var att Tärnbring var rädd för en "kakofoni".

För den som undrar vad Tärnbring syftar på kanske Nationalencyklopedin kan bringa viss klarhet:

kakofoni´ (grek. kakophōni´a 'missljud', av grek. kako´s 'dålig' och phōnē´ 'ljud', 'ton', 'röst'), missljud, disharmoni. Det kan i poesi röra sig om t.ex. oavsedd eller avsiktlig anhopning av klanglösa konsonanter, eller i musiken om medvetet disharmoniska och osköna ackord. Motsatsen är eufoni (välljud, harmoni).


Det är klart, missljud i matsalen vill man ju inte ha. Men vart tycker då Tärnbring att gränsen går för kakofoni? Det finns säkert vissa som skulle definiera exempelvis min egen ljuvliga dialekt östgötskan som "disharmoni" eller "missljud". Hur skulle jag göra då för att kommunicera? Skicka lappar?

Viss vägledning rörande detta spörsmål kan dock sökas i Tärnbrings kommentar till Expressen:

"Vi har en sån pytteliten matsal. Om två personer från utlandet pratar högt på sitt språk så visar ju inte dom någon hänsyn. Det är bara så att de är mer högljudda än vad vi är."


Nej, tvi vale för högljudda utlänningar! Tack Thor Tärnbring och Kommunal för er ovärdeliga insats, svenska arbetare kan åter tack vare er känna trygghet i sin anställning.

Lyckligtvis verkar såväl företaget som fackförbundet på central nivå ha lite mera vett och sans i sina bedömningar. Företaget har nu dragit tillbaka avtalet och Kommunal ska "utreda vad som har hänt på lokal nivå"; den så förhatliga disharmonin verkar därmed redan ha nästlat sig in hos Kommunal. Vi väntar med spänning på vad utredningen kommer fram till.

----
I media:
GP, DN, SvD

fredag 4 mars 2011

Betnér besökte Stureplanscentern


Magnus Betnér på Obaren igår. Mästerfotograf: Undertecknad.


Igår besökte Magnus Betnér Stureplanscentern. Av förklarliga skäl var intresset stort, och Obaren på Sturehof tätt packad med såväl centerpartister som vanliga dödliga människor intresserade av vad sanningssägaren Betnér skulle komma med.

Betnér höll också precis den klass som man kunde förvänta sig: I ett rasande tempo betade han av viktiga frihetliga politiska ämnen som alkoholmonopolet, sexköpslagen, drogpolitik, yttrandefrihet och rasism, men vävde också på ett snyggt sätt in reflektioner kring heta dagspolitiska ämnen. Han var heller inte blyg för att ge oss en och annan pik om vår egen politik, vilket alltid är uppfriskande.

Jag är ett stort fan av Betnérs rättframhet och förmåga att kunna göra politik av humor, och vice versa. För egen del är jag övertygad om att Betnér skulle bli en lysande politiker (jag skulle i detta hypotetiska scenario absolut överväga att lägga min röst på honom), men risken är nog att det skulle ske på bekostnad av hans själ, och det vill vi ju inte vara med om. Då tror jag faktiskt att Betnér har en viktigare roll att fylla i sin nuvarande funktion som en finne i röven på den svenska skitnödigheten. Det behövs för att med jämna mellanrum plocka ned de som arbetar med politik på jorden. Inklusive mig.

Nästa gång gästas Stureplanscentern av den mytomspunne samhällsdebattören Johan Norberg. Missa för allt i världen inte det!

----
Andra som bloggat:
Hannes Hervieu, Lake

I Kina bygger man hus...



...i Sverige bråkar man om nivån i A-kassan och försöker hålla gränsen mot utländsk konkurrens.

Det finns mycket man kan säga om Kina, men tänk om byggbranschen bara kunde matcha en bråkdel av deras produktivitet. Då skulle vi på allvar kunna bygga bort bostadsbristen, samtidigt som kostnaderna för boende skulle minska och bostadsbubblan få pyspunka.

Det förutsätter dock internationell konkurrens, och en fokus på rätt frågor från såväl politiken som fackförbund och byggherrar. Fram till dess får vi hålla till godo med att avundssjukt imponeras av projekt som det i klippet ovan, och hoppas att avståndet till Kina och Indien inte har vuxit allt för stort när verkligheten väl hinner ikapp oss.

----
Tipstack:
Lukas Forslund

torsdag 3 mars 2011

Tunnelbanan är inte färdigbyggd


Bilden är lånad från Stockholms Handelskammare.


Idag skriver C-kommunalrådet från Solna Magnus Andersson och Maria Rankka från Stockholms handelskammare på SvD Brännpunkt att kollektivtrafiksutbyggnaden norrut bör ske i form av tunnelbana och inte spårväg. Även C-borgarrådet Per Ankersjö uttalar sig positivt om en utbyggd tunnelbana i dagens city.

Det är glädjande att Centerpartiet är på hugget i denna fråga. För att Stockholm ska kunna forsätta att utvecklas, där både klimathänsyn och företagens och människornas behov av vettiga transportförbindelser tillgodoses, krävs det nämligen att kollektivtrafiken byggs ut på ett genomtänkt sätt. I denna ekvation har tunnelbanan en given roll att spela.

----
Andra som bloggat:
Johan Hedin

Metro målar om Sverigekartan


Klipp från dagens Metro papperstidning.


Det känns som att det blev lite fel när Metros kartograf placerade ut Umeå på Sverigekartan :)

onsdag 2 mars 2011

Wikström: Blockering strider mot yttrandefriheten



Jag uppmärksammade för en tid sedan att EU är på väg att censurera internet genom att blockera hemsidor med barnpornografi. Pådrivande för detta är de båda Ceciliorna, Wikström respektive Malmström. I samma veva uppmärksammades det även att löftena om att detta "bara ska gälla barnpornografi, ingenting annat" inte var värda vatten eftersom kommissionen i hemlighet utreder möjligheten att även använda sig av blockering för att skydda nationella spelbolagsmonopol.

Men vad tycker egentligen Cecilia Wikström om blockering av hemsidor med barnpornografi? I en intervju med europaportalen i maj 2010 (se klippet nedan) gav hon ett ganska tydligt svar:

"Blockering är någonting som jag i grunden har mycket mycket svårt för för att det stider mot yttrandefriheten."




Denna principfasta ståndpunkt kan jämföras med uttalandet i samband med att lagförslaget om att möjliggöra för blockering av hemsidor behandlades i hennes utskott i februari i år (se klippet nedan):

"När det gäller blockering vill jag påpeka att barnpornografi faktiskt inte handlar om yttrandefrihet."




Samma ståndpunkt redogjorde Wikström för i en debattartikel i Eskilstunakuriren 25 augusti 2010.

Det är svårt att undvika att ställa sig frågan vad som egentligen hände där i tidsspannet mellan maj och augusti förra året? Från att blockering strider mot yttrandefriheten, till att det inte gör det. Utan någon som helst motivering till detta radikala åsiktsbyte.

En olycka kommer sällan ensam, brukar det heta. I stackars Wikströms fall stämmer detta talesätt smärtsamt väl. Jag säger stackars, eftersom jag inte betvivlar att Wikström drivs av en uppriktig vilja att göra någonting gott (även om det är så fel det kan bli), plus att det inte kan vara allt för lätt att handlägga partikollegan Malmströms lagförslag i parlamentet. Men det ändrar inte det faktum att hon nu är i färd med att genomföra en lagstiftning som hon själv för mindre än ett år sedan ansåg strida mot yttrandefrihetens grundprinciper: Vad hände egentligen mellan maj och augusti 2010?

Wikström påpekar i intervjun med europaportalen ovan att vi som är från Sverige ska komma ihåg att det kostade dåvarande minister Laila Freivalds hennes jobb att försöka blockera hemsidor på internet. Jag väljer att inte vidare kommentera det påpekandet.

En public service-avgift är bättre men inte bra

Utspelen om public service framtid duggar nu tätt efter att en bred majoritet i kulturutskottet ställde sig bakom att utreda TV-licensen.

I går gjorde mitt eget parti entré i debatten med en debattartikel i Aftonbladet. Förslaget går ut på att public service ska finansieras via en allmän avgift för alla löntagare.

Förslaget är bättre än dagens modell eftersom en avgift som endast omfattar löntagare undanröjer den orimliga börda som det nuvarande systemets regressivitet innebär för studenter och andra med knappa resurser. Dessutom är det ett steg bort från det angivarsamhälle som Radiotjänst skapat med sina frilansande TV-kontrollanter. Detta är någonting som också mina partivänner är inne på:

"[Avgiften] ska betalas av de som tjänar pengar – inte av mediekonsumerande barn och ungdomar på nätet och i mobiler. Samtidigt som vi slipper ett system med dörrknackande kontrollanter."


Om man dessutom bara kunde kalla det för vad det är, en skatt och inte en avgift, skulle det också vara en ärligare modell än dagens, eftersom båda modellerna tar betalt för en tjänst oavsett om den används av den enskilde eller ej.

Denna modell synliggör också kostnaden för public service på ett tydligt sätt, vilket torde kunna medföra att public service slimmas till mer rimliga proportioner samt att skatten sätts till en nivå som motsvarar pbulic service faktiska kostnad, så att dagens absurditet med en TV-agvift som går med hundratals miljoner i plus (pengar som bara ligger på statens bankkonto utan att göra någon nytta) kan undvikas.

Men även med detta i beaktande är det fortfarande långt ifrån ett bra förslag. Debattörerna konstaterar själva att:

"Vi är övertygade om public services betydelse och om att dess idé är bärkraftig nog för att överleva sida vid sida med den reklam- eller abonnemangsfinansierade medieproduktionen."


Även SvT:s VD Eva Hamilton är även inne på samma resonemang i sitt tidigare DN-debatt utspel där hon propagerar för en internetskatt:

Den nuvarande tv-avgiften fungerar bra. Nio av tio svenska hushåll som har tv-mottagare betalar. Förra året ökade antalet avgiftsbetalande hushåll med 15.000. Och årliga undersökningar visar att en majoritet av publiken numera rankar SVT 1 som den klart bästa svenska tv-kanalen. Detta borgar för en fortsatt stark betalningsvilja.


Det finns nämligen en inbyggd motsägelsefullhet i dessa uttalanden: "Svenska folket uppskattar SvT", slås det fast. "Public Service idé är bärkraftig nog att överleva vid sidan av de marknadsmässigt finansierade TV-kanalerna".

Men varför måste i så fall staten gå in med sina bajonetter och tvinga medborgarna att betala för public service produktioner? Om dessa nu är så bra som alla påstår borde de väl rimligen stå sig ganska bra i konkurrens med det reklam- eller abonnemangsfinansierade TV-utbudet. Eller? Hyllningen av SvT:s programkvalité och vurmandet för tvångsmässig finansiering går helt enkelt inte ihop.

En (skatte)avgiftsfinansiering av public service är således på marginalen bättre än nuvarande modell. Men den svarar inte på den mest relevanta frågan i denna historia: Varför ska inte människor själva få välja vad, eller om, de ska kolla på TV? Vad är politikerna rädda för?

tisdag 1 mars 2011

Det behövs även mod att ändra regelverket


Trifoliumskrapan är ett exempel på spännande arkitektur som skulle kunna möjliggöra för Stockholms utveckling och samtidigt berika stadens skyline.


Magnus Andersson skriver idag på DN debatt om bostadskrisen. Andersson debattinlägg går ut på att det krävs politiskt mod för att ge klartecken till fler byggnationer. Självklart har han rätt. Det är helt befängt att det ska vara så svårt att bygga nytt i landets huvudstad, när hundratusentals människor står och knackar på stadens portar och inte vill annat än att flytta hit och bidra med sin kunskap och sina färdigheter.

Mot denna ambition att utveckla staden och möjliggöra för fler människor att flytta hit, står en liten men ack så högljudd skara bevarandeivrande personer med blicken lika envist som nostalgiskt fäst i backspegeln. Målet förefaller vara att inrätta huvudstadens skyline som ett museum över en svunnen tid; en mål som för denna skara tycks vara överordnat alla andra intressen, inklusive skenande bostadsköer.

Med tanke på att flera prominenta inslag i Stockholms skyline inte har så många år på nacken, så som Globen (1989), Hötorgsskraporna (1966) och Stadshuset (1923), kan man fråga sig vad Stockholm varit om dessa människor tidigare tillåtits ha samma inflytande som de har idag? Då hade vi inte haft någon skyline värd namnet, bara några hyddor vid Mälarens strand.

För att orka stå emot denna högljudda skara krävs det således mycket riktigt politiskt mod. Men det är bara ena sidan av myntet. Ett lika stort problem är det rigida regelverk med godtyckliga grunder för överklagande som ligger som en våt filt över bostadsbyggandet i Stockholm. Politiskt mod räcker bara så långt ifall byggnader på löpande band överklagas och till och med underkänns med fördröjningar och miljonkostnader som följd. Det krävs alltså också politiskt mod för att ändra på regelverket så att modiga politiker tillåts vara modiga i bostadsfrågan.


----
Andra som bloggat:
Johan Hedin, Christian Ottosson

Kyrkan och politiken

Expressen har idag en bra ledare på temat religion som maktmedel. Det är oerhört problematiskt när religiösa ledare börjar peka ut vad som är rätt och fel baserat på vad en fiktionell(?) figur hypotetiskt kan tänkas tycka. I synnerhet när denna fiktionella(?) figur inte heller avslöjar vad alternativet kan tänkas vara.

Ledarskribenten konstaterar att kyrkan på riktigt borde göra slut med politiken och undvika att proklamera vad Gud må tänkas tycka i olika sakfrågor. Ledarskribenten påminner i detta sammanhang om vad Jesus enligt bibeln sade till fariséerna:

"Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud" (Matt 22:15).


Amen.

----
Update kl 18:05:
Uppmärksammar att flera andra har skrivit i detta ämne; läs vidare bland andra Staffan Danielsson, Johan Ingerö och Maria Ludvigssons debattinlägg i Aftonbladet.