måndag 31 januari 2011

Moralpanikens paradoxer



Jag skrev här om dagen ett längre inlägg om den juridiska bakgrunden till den fällande domen i mangamålet. Per Hagwall har idag ett bra historiskt och rättspolitiskt inlägg i ämnet på Brännpunkt. Bland annat konstaterar han den smått paradoxala moralpanik som ligger till grund för fantasilagstiftningen:

Morallagar är alltid problematiska, det visas av den praktfulla ironin i att påtryckningar från Väst ledde till att Japan införde antisnusklagar som förbjöd könshår på bild. Detta ledde till serieteckningar utan könshår som nu förbjuds av antisnusklagar i Väst.


Hagwall landar, precis som Mårten Schultz, i slutsatsen att hovrätten bort ha gjort en laglighetsprövning av straffbestämmelsen, eftersom det är ytterst tveksamt om den lirar med yttrandefrihetsgrundlagen och EKMR. Det är, som sagt, en högst relevant poäng. För precis som Hagwall så förtjänstfullt illustrerar medför nämligen lagstiftningen i sin nuvarande form och tillämpning en rad orimliga konsekvenser.

Man får således hoppas att HD meddelar PT så att frågan får den juridiska prövning som den förtjänar; även om jag givet frågans politiska känslighet och motivens tydlighet måste medge att jag inte hyser speciellt stora förväntningar på att en sådan prövning skulle underkänna lagstiftningen. Men med tanke på justitieministerns inställning är det ändå det vi har att hoppas på.

----
Många som skrivit i frågan; ett axplock:
Anders S Lindbäck, HAX, Motpol, Torbjörn Jerlerup, Magnihasa, Anna Troberg i Aftonbladet samt Expressens ledare.

Vidrig vänsterretorik

Jag har skrivit om det förr, och jag tycker fortfarande att det är märkligt att man som vänstersympatisör kommer undan med nästan vad som helst. Det är liksom okej att vara våldsromantiker och kalla sina politiska motståndare för de mest grövsta saker; man tillhör ju den "goda", den "snälla", sidan. Och då har man ju faktiskt rätt att använda alla till buds stående medel för att ge sig på "de onda" - eller hur?

Det kan handla om allt från att vid offentliga partievenemang framföra sånger som går ut på att regeringen ska avrättas, till att beskylla ansvarig minister för att vara personligt skyldig till dösdfall på grund av tågolyckor, till att jämföra vice statsministern med Saddam Hussein, utstationeringsdirektivet med människohandel, eller för all del regeringen med kvinnomisshandlare. No biggie, liksom, det är så tugget går. Men gud nåde dig om du nämner Toblerone! Då är du en mobbare av rang.

Via Per Ankersjös blogg blir jag uppmärksammad på ännu ett i raden av oacceptabla övertramp i denna kategori. Denna gång är det Veronica Palms påhejare, Malin Wollin - aka Fotbollsfrun, som i sin söndagskrönika i Aftonbladet plitar ner följande:

Maud Olofsson säger att de som får höga elräkningar ska isolera bättre. Vilken härlig retorik! Som att säga till en våldtagen att ta en extra lång dusch och komma över det någon himla gång.


Appropå "härlig retorik" så undrar jag om våldtäktsoffer verkligen håller med Wollin om att deras upplevelse är att jämföra med en elräkning. Jag betvivlar minst sagt det. För det är faktiskt i denna kontext man måste se Wollins jämförelse: Det är i första hand inte en skymf av Maud Olofsson, utan ett totalt förringande av den ofattbara kränkning som ett våldtäktsoffer tvingats uppleva. Men av någon outgrundlig anledning kommer Wollin undan med det; och det är faktiskt det mest bedrövliga i denna osmakliga historia.

----
Andra som bloggat:
Magnus Andersson

fredag 28 januari 2011

En otäck bild




Nasdaq år 2000? - Nej, Egyptens samlade internettrafik c:a kl 22:30 lokal tid igår. Otäckt var ordet.

----
Läs mer hos
The Arabist
----
I media:
DN, DN2, AB, Exp
----
Andra som bloggat:
Carl Bildt, Magnus Andersson

Mangamålet: Riktig dom av Svea Hovrätt



Idag kom Svea Hovrätts dom i det omtalade "mangamålet". Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att brottet istället bedöms som ringa och att bötesbeloppet i linje därmed sätts ned.

Omständigheterna i fallet är kortfattat följande: En yrkesöversättare, tillika en av Sveriges ledande kännare av japanska serier, har i sin gedigna samling serier vid husrannsakan ertappats med 51 tecknade bilder av manga-snitt, föreställandes barn i sammanhang som bedöms som pornografiskt. Frågan är om han kan dömas till ansvar för innehav av barnpornografiskt material.

Jag begärde ut domen för en stund sedan, och läste snabbt igenom den för att hitta brister i hovrättens argumentation: Inte kan det väl vara möjligt att fantasifulla teckningar kan utgöra barnpornografi? Till min stora häpnad fann jag dock att hovrätten de facto har väldigt mycket på fötterna för sin (extensiva, trodde jag) tillämpning av brottsbalken.

Förbudet mot innehav av barnpornografiska bilder stadgas i BrB 16 kap 10a § st 1 p 5:

10 a § /Träder i kraft I:2011-01-01/ Den som
1. skildrar barn i pornografisk bild,
[...]
5. innehar en sådan bild av barn eller betraktar en sådan bild som han eller hon berett sig tillgång till döms för barnpornografibrott till fängelse i högst två år.
[...]


Något grovhugget kan den juridiska kuggfrågan sägas vara om bilderna faller inom lagrummets tillämpningsområde även då motivet är uppenbart fiktivt. Att även tecknade, målade eller på annat sätt framställda, bilder även faller inom lagens tillämpningsområde är självklart, eftersom lagstiftningen för att skydda barn som utsätts för övergrepp måste vara neutral i förhållande till upptagningsteknik. Men omfattar verkligen lagrummet bilder som skildrar en fiktiv händelse, där det sålunda inte finns någon person som har fått sina rättigheter kränkta; inget offer?

Hovrätten hänvisar härvidlag till förarbetena till barnpornografibrottets tillskapande på 80-talet och omplacering och utvidgning på 90-talet. Ur dessa förarbeten kan bland annat följande citat hämtas:

"Som motiv för kriminaliseringen har kommittén hänisat till den integritetsskada som kan uppkomma när barn medverkar vid tillkomsten av pornografiska alster. [...] [S]om ytterligare motiv för en kriminalisering [kan] anföras att framställning och spridning av barnpornografiska alster är kränkande för barn över huvud taget." (prop. 1978/79:179 s. 8)


Även om motivet genom orden "kränkande för barn över huvud taget" förefaller syfta till omfatta all form av framställande barn i pornografiskt material (således även tecknade fiktiva barn), så finns det utrymme för en snävare tolkning. Det första motivet, vilket det senare motivet tar avstamp i, talar nämligen om den kränkning som uppstår när barn "medverkar vid tillkomsten" av sådana alster. Denna tolkning har även stöd i motivet för att även tecknade bilder ska inrymmas i tillämpningsområdet:

"Som skäl för kriminalisering [av även tecknade bilder] kan här i första hand åberopas att bilder av denna typ är kränkande för barn över huvud taget, inte bara för den som kan ha använts som modell." (a.prop. a.s.; min fetning.)


Lagstiftaren utgår sålunda från att det de facto finns ett barn som har utsatts för övergrepp vid tillskapandet av bilden. Man kan därför med fog ifrågasätta om det mot bakgrund av 1978-års proposition var lagstiftarens intention att förbjuda bilder som inte har någon koppling till en fysisk, och därmed skyddsvärd, person; bilder av exempelvis förevarande karaktär. Mot bakgrund av detta resonemang är det min uppfattning att man vid en teleologisk tolkning av lagtexten borde ha kunnat göra ett reduktionsslut, och därmed fria den tilltalade.

Kruxet är emellertid att detta teleologiska manöverutrymme totalt förintas i förarbetena till straffbestämmelsens omplacering och utvidning under slutet av 90-talet:

[Ä]ven teckningar, målningar och andra hantverksmässigt framställda bilder kan vara barnpornografiska – oavsett om bilden kan antas föreställa ett verkligt övergrepp eller inte [...]. (prop. 1997/98:43 ss. 79 samt 159 f.; min fetning.)


Svea Hovrätt har sålunda inte något utrymme att tolka lagstiftningen på annat sätt än att även uppenbart fiktiva tecknade bilder, där något syddsvärt fysiskt offer inte existerar, ska klassificeras som barnpornografi. Hovrättens dom vad gäller om ifrågavarande bilder omfattas av förbudet mot barnpornografi är således strikt juridiskt helt korrekt.

Passus: Mårten Schultz ifrågasätter emellertid om straffbestämmelsen om barnpornografi som sådan är förenlig med våra grundlagar och EKMR, och framhåller att hovrätten nog borde ha gjort en laglighetsprövning av BrB 16 kap 10 a § (jml. RF 11 kap 14 §). Det är i sig en såväl intressant som relevant invändning, men jag är tveksam till om en hovrätt även vid en sådan bedömning skulle våga ge sig på den typen av totalt underkännande av en straffbestämmelse med över 30 år på nacken. Sådana invändningar bör prövas direkt vid lagrummets tillskapande, eller i annat fall omedelbart därefter. Schultz poäng torde sålunda snarare kunna adderas till skaran av argument för att Sverige behöver en konstitutionsdomstol.

Bara för att domen strikt juridiskt är korrekt, innebär emellertid inte detta att saken för den skull är utagerad. Domen illustrerar nämligen på ett ytterst tydligt sätt att förbudet mot innehav av barnpornografi går längre än vad som är motiverat med hänsyn till det skyddsvärda intresset. För självklart ska övergrepp mot barn beivras med rättsväsendets alla medel; det är bland det mest ohyggliga brott man kan begå. Men när även innehav av fiktiva illustrationer av fantasier är förbjudna, så förvandlas lagstiftningen till en morallag; en lag som beivrar brott utan offer; ytterst en lag som förbjuder uttryckandet vissa tankar och fantasier.

För vems rättigheter kränks av ett innehav av sådana bilder? Ingens. Inte ens om innehavet bottnar i att personen i fråga blir upphetsad av dem, skulle innehavet kränka någons rättigheter. Och så länge någon annans rättigheter inte blir kränkta måste man ha rätt till vilka fantasier som helst, oavsett hur sjuka och osmakliga vi andra må tycka att de är. Ska man därtill vara riktigt krass och cynisk så är det ju tusen gånger bättre att sådana personer tillgodoser sina perverterade begär med hjälp av fiktiva tecknade bilder, än bilder där verkliga, levande barn blir kränkta och utnyttjade. Faktiskt. Sedan kan man ju hoppas att de söker hjälp för sitt tillstånd, men det är en annan sak.

Dessvärre är jag övertygad om inget riksdagsparti skulle våga sig på att driva på för denna lilla men ack så principiellt viktiga avgränsning av det straffbara området. Vår vän seriekännaren får således finna sig i att bli klassad som en man som beblandar sig med barnpornografi, trots att han inte har haft bilder på verkliga barn och trots att han bara försökte göra sitt jobb - ett jobb som han med denna dom i bagaget troligtvis kommer ha svårt att återvända till.

Välkommen till rättsstaten Sverige. Året är 2011.

----
I media:
DN, SvD, AB, Dagens Juridik
----
Andra som bloggat:
Karl Malmqvist

Monica Green goes medieval



Socialdemokraternas stjärnskott Monica Green har gjort det igen. På expressens debattsida gick hon igår till frontalangrepp mot partikollegan Margareta Winberg av den enkla anledningen att hon förespråkar Per Nuder som ny ordförande för Arbetarepartiet. Men det är inte för att Green tycker att Nuder är en dålig kandidat - hon framhåller honom tvärtom som "både kompetent, skicklig och erfaren". Nej, det hon går i taket över är att Winberg har den osmakliga läggningen att som kvinna gå ut och förorda en kompetent, skicklig och erfaren man.

Green bjuder även på ett citat som hon tycker att Winberg ska tänka på:

"Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra."


Nog för att en könskamp kunde vara ett intressant tillskott till Socialdemokratins klasskamp, men att hota sina partikamrater med skärselden känns liiite väl medeltid - om du frågar mig alltså.

----
Det är inte heller
lite komiskt att Greens utspel kommer samma dag som partikollegan Hans Hoff på Aftonbladets debattsida kräver att tidningen ska börja skriva snälla saker om Socialdemokraterna. Var detta ett sammanträffande, eller var det möjligtvis begåvningsreservens dag i partiet igår?
----
För fler
briljanta Green-utspel, se exempelvis incesthärvan och Facebook för hemlösa.

Tankar inför Centerpartiets eftervalsanalys

Bild: Anna-Karin Nyman


I detta nu presenterar Annie Johansson Centerpartiets eftervalsanalys (hela rapporten finns att ladda ner här).

Jag har ännu inte läst rapporten, så jag ber att få återkomma med mina tankar kring det vid ett senare tillfälle. Jag kan dock konstatera att de anslag som hittills presenterats känns riktigt bra.

Partisekreterare Michael Arthursson skrev här om dagen ett inlägg på GP:s debattsida där han menade att Centerpartiet måste återgå till att vara ett samhällskritiskt parti som ska vara förnyelsedrivande i såväl Alliansen som Sverige. Som jag tidigare skrev tycker jag att detta är ett utmärkt anslag: Idédebatten har mycket olyckligt kommit i skymundan, och det är dags att återuppväcka de visionära frågorna; att släppa sargen, kommateringar och procentsatser, och åter börja måla med bredare penseldrag: Vilket Sverige vill vi bygga?

Även Annie Johansson skriver idag på Expressens debattsida att Centerpartiet måste ta ledningen i den ideologiska debatten i Sverige. Johansson lyfter även fram den av oppositionen så förhånade avdelningen Stureplanscentern som ett föredöme för övriga avdelningar. I Stureplanscentern pågår nämligen just precis den idéverkstad som Centerpartiet, borgerligheten, och Sverige behöver. Där är medlemmarna i centrum och stora och små frågor om samhällsutvecklingen konkretiseras och omvandlas till politik som är lätt att förstå och ta till sig. Jag kan för egen del konstatera att det är högt i tak och en konstruktiv och framåtsyftande diskussion som präglar våra möten, nu senast igår med Gunnar Hökmark som föreläsare. Och jag tror faktiskt att denna idéstyrda modell, med en konkret och frihetlig politisk agenda som springer ur vanliga väljares problembeskrivningar, är en stor del av förklaringen till Centerpartiets framgångar i Stockholm.

För egen del är det just precis detta jag vill se: En idéstyrd politisk agenda som tydligt pekar ut en frihetlig riktning för Sverige, där vi breddar vår politiska palett så att politiken på ett tydligare och enhetligare sätt omfattar hela samhällsbygget, och där vi också vågar säga ifrån när utvecklingen går åt fel håll. Om mina önskemål är uppfyllda återstår att se. Men än så länge ser det onekligen bra ut.

----
I media:
SvD, DN, AB, SR, Exp
----
Andra som bloggat:
Magnus Andersson, Johan Hedin, Christian Ottosson, Högberg, Martin Moberg, Peter Andersson

torsdag 27 januari 2011

Aftonbla(s)kan och såseriet

Skärmdump från Aftonbladet.


Att Aftonbladet och Socialdemokratin är lika osunt sammanflätade som S och LO är väl ingen större nyhet. Men det blir lite väl uppenbart när Hans Hoff, ledamot av Socialdemokraternas partistyrelse, på Aftonbladets debattsida kräver att ledarredaktionen ska börja skriva mer positivt om hans parti:

"Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson var kommunikationschef i den socialdemokratiska valrörelsen och som sådan hade hon en nyckelroll för utformningen av mitt partis valkampanj 2010."

"Aftonbladets ledarredaktion borde enligt min mening på ett positivt sätt delta i samtalet om vem som är rätt kvinna eller man att leda Socialdemokraterna - inte fortsätta sin negativa artiklar om olika personer."


Krisen inom Socialdemokratin är onekligen djup och insikten om orsakerna uppenbarligen lika med noll.

----
Relaterat:
Missa inte Johan Norbergs krönika om den Socialdemokratiska imploderingen ur ett historiskt perspektiv i dagens metro.
----
Tipstack:
Thomas Böhlmark

onsdag 26 januari 2011

Klokt från Edwardsson om OPS

Noterar att min före detta lärare i EG-rätt vid Uppsala Universitet, Eva Edwardsson, skriver klokt i UNT idag om OPS (Offentlig-Privat Samverkan).

I sin iver att bygga en ny ishockeyarena vill Uppsala kommun använda sig av ett Alexanderhugg för att lösa finansieringen. Vid en första anblick kan det se ut som en god lösning, problemet är bara att fakturan för svärdet i slutändan kommer att bli skyhög. Hoppas att Edwardssons kollegor i Uppsalas kommunfullmäktige läser hennes kloka ord och inser att det inte finns några enkla lösningar: Någon kommer alltid få betala, och när det kommer till skattemedel bör man alltid vara förbenat försiktig. Om det nu verkligen finns ett reellt behov av en ny arena borde det inte vara så svårt att hitta en genomförbar finansiell lösning utan att pantsätta skattebetalarnas kassakista.

Se och lär, svenska journalister

Jimmie%20%C3%85kesson%20grillas%20av%20BBC

Inbäddningen av videoklippet verkar fungera sådär. Du når det tillsvidare via följande länk.

Här om dagen gästades BBC:s Hard Talk av Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. Man kan inte annat än imponeras av Sarah Montague; påläst och vass, men utan att vara så hetsig som hennes svenska kollegor på exempelvis SvT och TV4 tenderar att vara. Svenska journalister har mycket att lära av henne, och det gäller för samtliga partiledarutfrågningar, men i synnerhet beträffande Åkesson.

Jag betvivlar att Åkesson känner sig nöjd med denna intervju. Till Åkessons "försvar" kan man visserligen konstatera att det aldrig är lätt att intervjuas på ett annat språk än modersmålet, och jag tycker ändå att Åkesson klarade ut denna bit förvånansvärt bra; långt mycket bättre än vad många av hans partiledarkollegor skulle göra. Men det var inte språket som var Åkessons stora problem, det var Montagues yrkesskicklighet. Inte en enda gång gav Montague honom möjlighet att brilljera i hans patenterade paradgren: Offerrollen.

Åkesson hade stundtals riktigt svårt att förklara flera delar av Sverigedemokraternas program: Åkesson slår bland annat fast att han inte är i position att bestämma hur människor ska klä sig (vilket i sig är intressant eftersom SD vill ha ett allmänt burkaförbud), men gör sedan undantag från den regeln och konstaterar att exempelvis religiösa symboler inte ska få bäras av offentliganställda eftersom man ska vara "neutral" i sitt arbete. Men även denna regel tvingas Åkesson backa från när han pressas i frågan om man därmed inte ska få bära kors. Det ska man få göra, bedyrar Åkesson; det är "annorlunda" med exempelvis slöjor. Ok, men då kvarstår alltså endast muslimska symboler...? Så mycket för neutraliteten i frågan.

Att Åkesson dessutom med hänvisning till biståndsavsnittet i SD:s skuggbudget kan hävda att Sverigedemokraterna är det parti i Sverige som vill hjälpa flest flyktingar, när man i samma budget slår fast att SD sparar 9,5 miljarder kronor på biståndsanslaget, är för mig en gåta.

Om svenska journalister höll den klass som Montague uppvisar i inslaget ovan tror jag att Åkesson skulle få mycket svårt att locka till sig de sympatiröster som hans parti är så fruktansvärt beroende av. Plus att den politiska debatten i övrigt skulle bli mycket mer intressant. Se och lär, svenska journalister!

----
Relaterat i media:
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, DN, DN2, DN3, Exp, Exp2, AB,
----
Andra som bloggat:
Tokmoderaten, Kent Persson, Johan Hedin, Johan Linander, Abir al-Sahlani

Nu kan det börja hända grejer

Centerpartiets partisekreterare Michael Arthursson skriver idag i GP om Centerpartiets nya inriktning, att på riktigt bli Alliansens samhällskritiska och förnyelsedrivande parti. Arthurssons anslag är precis det jag och många med mig väntat på:

Valet 2010 ger anledning till självrannsakan. Vi i Centerpartiet har inte lyckats fånga upp den oro många känner. Vi har haft för starkt fokus på regerandet och inte varit tillräckligt samhällskritiska.

Människor måste få bestämma mer själva. Få bättre förutsättningar att förverkliga sina drömmar. Vi har inte klara svar på alla frågor. Inte heller färdiga lösningar på alla problem. Men Centerpartiet tar på sig ansvaret att vara Alliansens förnyelseparti.


När Alliansen vann valet 2006 handlade det mycket om en protest mot en tröttkörd och idéfattig Socialdemokrati. Alliansens stora utmaning var därför att visa att man var kapabel att styra riket. Även om stora reformer har genomförts under året - inte minst jobbskatteavdraget, monopolsavregleringar och införande av Loven - så hamnade idédebatten och det långsiktiga förändringsarbetet lite i skymundan. När så den globala finanskrisen slog till blev det ännu viktigare att framstå som trovärdig och stabil, och idédebatten rullades tillbaks ännu mer.

Men arbetet gav också resultat. I valet 2010 röstade inte väljarna bort Socialdemokratin, utan valde istället om Alliansen. Men för att vi ska förtjäna detta förtroende och kunna göra anspråk på regeringsmakten även i nästa val krävs det att vi kan presentera en vision för framtiden. Då duger det inte att svara "jobbskatteavdraget" på alla frågor. Då behöver man en bredare agenda.

Att fortsätta sänka skattetrycket, och då inte bara inkomstskatten, kommer givetvis även fortsättningsvis att vara en viktig uppgift, men det finns väldigt många fler områden som också måste uppmärksammas om vi ska nå någon vart med förnyelsen av Sverige. Och viktigast av allt måste allt detta också sättas in i en bredare kontext: Varför gör vi det?

Centerpartiet har en lång och stolt historia av samhällskritik. Denna roll måste vi hitta tillbaks till. För visionen om ett Sverige i världsklass får inte reduceras till att handla om en hundring hit eller dit i A-kassan eller hur många jobbskatteavdrag vi ska ha. Uppgiften är mycket större än så.

Arthurssons utpekade riktning är därför ett mycket välkomnat första steg: Nu kan det äntligen börja hända grejer!

----
Läs också:
Hedin

fredag 21 januari 2011

Kall fusion kallt spår



Några italienare påstår sig ha löst en av vetenskapens största huvudbryn: Kall fusion. Som bevis uppvisar de en hemmasnickrad manick som, med begagnande av pubertalt språkbruk, mest liknar en gigantisk folieinslagen penis, på måfå sammankopplad med ett tjog sladdar. Någon vidare undersökning av hur manicken egentligen fungerar tillåter de dock inte. Även om man förvisso kan förstå det om de nu har patent på gång (däremot kan man hoppas att de struntar i att söka mönsterskydd för designen...), så gör det ju inte att man känner sig sådär superövertygad om forskningsresultatets nobelklass direkt.

Jag ansluter mig till Röda Bergets (för en gångs skull ;) ) sunda analys av läget och konstaterar att mina kulor ligger på att detta är ett fullständigt iskallt spår - men man fick sig i alla fall ett gott skratt, så helt värdelös var nog inte uppfinningen trots allt.

Billström gör en Ringholm



Ni minns kanske farsen när Bosse Ringholm avskedade Inga-Britt Ahlenius men vägrade erkänna det och därför vid presskonferensen uppfann metoden att upprepa samma mening om och om igen till dess att journalisterna börjar skratta? Om inte, se ovan klippet som numera används av alla mediacoacher i hela Sverige som instruktionsfilm för worst case scenario. (Klippet ovan är från 100 höjdare, Ringholm-Ahlenius-affären utgör ungefär de första två minuterna av klippet.)

Idag lyckas migrationsminister Tobias Billström med det omöjliga: Att upprepa bedriften. (Se klippet nedan.)



I sak håller jag med om regeringens strategi för att hantera wikileaks-nyheter. Det finns ingen anledning att kommentera artiklar som har uppstått genom viskleken; man bör nog ta mycket av uppgifterna som läckt ut med en rejäl nypa grovsalt.

Men eftersom regeringens beslut är att inte kommentera uppgifterna undrar jag varför i hela världen Billström går med på att ta en intervju? Det finns ju liksom ingen poäng med det och det kan ju (bevisligen) bara gå på ett sätt: Käpprätt åt helvete.

Slutsatsen man kan dra av detta torde vara att Fredrik Reinfeldt borde ställa Per Schlingmann även till Tobias Billströms förfogande. För när Moderaternas ambition att bli det nya arbetarpartiet drivits så pass långt att dess ministrar börjar göra om misstagen av det gamla arbetarpartiets ministrar, då är det nog hög tid att dra i handbromsen!

Appropå Inga-Britt Ahlenius, missa inte hennes klockrena sågning av FN på dagens brännpunkt. Vilket sammanträffande att hon skulle sticka ut hakan just idag!


Tipstack: Oscar Fredriksson


----
I media:
DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, AB, Exp, SSD,
GP
----
Andra som bloggat:
Högberg, Böhlmark, Peter Andersson, Scaber Nestor

onsdag 19 januari 2011

En garde pour l'amour de liberté



Igår publicerades två debattartiklar som på olika sätt handlar om frihet. Jag hoppas att detta kan vara startskottet på en framåtsyftande frihetlig debatt, för det behövs verkligen i Sverige.

Magnus Anderssons artikel i SvD är ett bidrag till Centerpartiets eftervalsanalys. Vikten av att inte vika ned sig i kampen för frihet, såväl personlig som ekonomisk, är ett återkommande tema i Anderssons artikel:

"Centerpartiet har möjligheten att befästa positionen som Sveriges frihetliga kraft. För att klara av det måste man våga förklara att man litar på människors vilja och förmåga att ta ansvar för sig själva. Det framtida Centerpartiet förväntar sig att friska människor tar stort ansvar och klarar stor frihet. [...] Sveriges frihetliga kraft strävar efter sänkta skatter, enklare företagsregler och en friare hyresmarknad. Inte för systemens skull, utan för människorna av kött och blod som berörs av politiken."


Gustav Fridolins artikel i DN får ses som en programförklaring för hans kandidatur till språkrör för Miljöpartiet; hans ambition är att plöja tillbaks partiet till mittens fåra. Även Fridolin talar varmt om frihet och tar avstamp i en historiebeskrivning av den liberale tänkaren Karl Staaff. Men skillnaden är att Fridolins definition av frihet är någonting som kommer uppifrån, med innebörden att människan undantagsvis tillåts vara fri inom de ramar som staten och sociala ingenjörer som Fridolin själv satt upp:

"I den idévärld som Staaff var del av skulle politiken användas för att ge människor frihet att förverkliga sina idéer och sig själva."

"Regeringen framstår som ideologiska motståndare till själva politiken. De verkar inte tro att något är möjligt att göra. I stället för visioner har regeringen jobbskatteavdrag."


För att ytterligare belysa kontrasten mellan Anderssons och Fridolins ingångsvärden i synen på personlig frihet och ansvar tål det att jämföras ett citat vardera från deras respektive texter:

Andersson: "[Man] måste [...] våga förklara att man litar på människors vilja och förmåga att ta ansvar för sig själva. Det framtida Centerpartiet förväntar sig att friska människor tar stort ansvar och klarar stor frihet."

Fridolin: "Staten kan inte befria människor från ansvar över sina egna liv, men politiken kan ge trygghet att våga tro på framtiden. (min fetning)


Notera ordvalet i Fridolins text: "Kan inte". Inte "ska inte", "får inte", "bör inte", utan "kan inte". Och jag tror inte att ordvalet är en slump. Jag tror nämligen att Fridolin innerst inne faktiskt skulle vilja just precis det: Befria människor från ansvar och låta politiker ta hand om allt och alla. Det är ju faktiskt vad det handlar om när Fridolin gladeligen omhuldar politiken som lösningen på alla problem. Mindre makt åt dig och mig och mer makt åt Fridolin.

I den första frihetliga duellen i eftervalsdebatten mellan Centerpartiet och Miljöpartiet står det således tveklöst 1-0. Touché, Andersson!

----
Exkurs:
Fridolin må vara historielärare, men hans historiebeskrivning av Karl Staaffs arv i artikelns kontext är tämligen historielös. Det faktum att Staaff i mångt och mycket stred för att minska statens inskränkning av den enskildes frihet och att skattetrycket på den tiden knappast överskred femtio procent, förefaller nämligen vara en historia som Fridolin gärna bortser från i sin skräddarsydda exposé.
För vidare läsning om detta, och för all del andra rökridåer i Fridolins artikel, hänvisar jag emellertid med glädje till Dick Erixons lysande inlägg i ämnet.
----
Andra som bloggat:
Böhlmark, Törnqvist, Mårtensson, Ankersjö, Sjöstedt, Röda Berget, Den hälsosamme ekonomisten, Schlaug, Peter Andersson

onsdag 12 januari 2011

"Vi vill ente ha, nåt operahus"



Med en rubrik fritt tolkad från Attentats gamla klassiker, vill jag puffa för Magnus Anderssons debattinlägg på DN igår med anledning av Folkpartiets långtgående planer för ett nytt operahus i Stockholm.

För mig handlar politik om att slöseriet med dina och mina skattepengar hela tiden måste stävjas. Föga förvånande rimmar således planerna att kasta våra gemensamma pengar efter ännu ett operahus mitt i Stockholm inte speciellt väl med min politiska övertygelse. I synnerhet inte när närmare 300 000 människor samtidigt står i bostadskö - för att inte tala om alla de hundratusentals människor som kommer att vilja flytta hit de kommande 10-20 åren.

För egen del tycker jag att det hela principiellt sett är ganska enkelt. Antingen finns det en efterfrågan som motiverar ett nytt operahus, och då borde projektet rimligen inte behöva några skattemiljarder. Eller så finns inte denna efterfrågan, och då förtjänar inte projektet våra skattepengar.

Men då måste man också börja i rätt ände. Att som första steg peka ut topptomter i city och lova bort skattemiljarder är som att i texas hold'em visa handen innan alla har betat: Att be om att bli avspelad alla sina, förlåt - våra, pengar.

----
I media:
DN
----
Andra som bloggat:
Karl Malmqvist, Anders Flanking

tisdag 11 januari 2011

Rättsröta i Hovrättens sexköpsdom


En utmanande dom om utmanande klädsel


Prolog - saken

Igår kom hovrättsdomen mot Magnus Hedman i det omtalade sexköpsmålet. Tingsrätten friade först Hedman, en dom som hovrätten alltså har ändrat på. Domen är i sig intressant eftersom den rör det, mig veterligen, första knepiga fallet rörande det relativt nyligen förtydligandet av förbud mot köp av sexuell tjänst där annan än mottagaren betalat för tjänsten (BrB 6 kap 11 § 2 st; se utdrag strax nedan).

Omständigheterna i fallet är kortfattat följande: Hedman har medgivit att han haft sex med en kvinna som sedan visade sig vara prostituerad. Hedman nekar dock till att han eller någon som han haft vetskap om betalat kvinnan. Såväl tingsrätten som hovrätten kommer fram till att det inte går att styrka att Hedman betalat eller låtit någon annan betala kvinnan. Det är i detta skede som hovrätten ställer sig frågan om Hedman borde ha insett att så var fallet, och det är här hovrätten formulerar ett fullständigt orimligt prejudikat som, om det står sig, får ytterst allvarliga konsekvenser för rättsäkerheten.

Passus: För tydlighetens skull, eftersom detta är ett ämne som tenderar att uppröra, vill jag poängtera att mitt syfte inte är att spekulera i huruvida Hedman är skyldig eller ej. Inte heller rör mitt inlägg sexköpslagens vara eller icke-vara (även om det i sig är en intressant diskussion). Poängen med detta inlägg är enbart att analysera hovrättens faktiska tillämpning av gällande rätt och konsekvenserna därav. Alla med? Bra, då går vi vidare.

Del 1 - Dolus eller culpa?

Hovrätten konstaterar alltså i sin dom (se Damon för utförligt referat) att det inte går att fastställa att Hedman betalat kvinnan eller att han varit medveten om att någon annan gjort det. Domstolen konstaterar därefter att:

Det återstår då att bedöma om Magnus Hedman insett eller varit medveten om att det fanns en risk för att flickorna var prostituerade, som tillhandahöll sexuella tjänster mot betalning, att någon betalat för deras närvaro och tjänster och att han trots denna insikt tagit en medveten risk och genomfört samlag med [kvinnan].


Här stöter vi genast på den första konstigheten. Det förefaller nämligen som att hovrätten väljer att pröva om Hedman av oaktsamhet (culpa på juridiska) gjort sig skyldig till sexköp. Jag har försökt finna vart hovrätten har stöd för att även oaktsamhet ska kunna leda till ansvar för sexköp, eftersom huvudregeln enligt 1 kap 2 § BrB är att om inte annat är föreskrivet ska en gärning endast medföra straffansvar om den begås uppsåtligen. Förbudet mot sexköp finns i 6 kap 11 § BrB (inklistrat nedan):

11 § Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, skaffar sig en tillfällig sexuell förbindelse mot ersättning, döms för köp av sexuell tjänst till böter eller fängelse i högst sex månader.
Vad som sägs i första stycket gäller även om ersättningen har utlovats eller getts av någon annan.


Inte heller i förarbetena finns det stöd för denna tolkning. När förbudet mot att mot betalning tillskansa sig sexuella tjänster infördes genom tillskapandet av sexköpslagen i slutet av 90-talet, föregångaren till BrB 6:11, berördes över huvud taget inte situationen att någon annan än den som emottar tjänsten betalar för densamma (se prop 1997/98:55, ssk. ss. 100 ff. samt 136 f.) Denna gråzon uppmärksammades i översynen av 6 kap BrB i början av 2000-talet, varigenom man beslöt att tillföra stycke två i nuvarande BrB 6:11 (se strax ovan). I förarbetena talar man härom att

"[Ä]ven den som låter någon annan betala nyttjar en person i prostitution och hans handlande är därför lika klandervärt. Med köpare bör likställas den person som låter någon annan betala för de sexuella tjänsterna, men i övrigt handlar som köpare av den sexuella tjänsten." (se prop 2004/05:45 s. 106)


Det man tar sikte på är alltså den situation då någon annan betalat för tjänsten men att mottagaren i övrigt handlar som köpare av en sexuell tjänst. Således måste det stå klart för mottagaren av tjänsten att det är någon annan som betalat för den för att ansvar enligt andra stycket ska kunna utkrävas. Inte heller här lämnas det således minsta utrymme för en oaktsamhetsbedömning, vilket således leder till slutsatsen att om den subjektiva grunden för ansvar är culpa så saknar domen stöd i lagtext.

Det måste allts vara så att hovrätten inte syftar på en culpabedömning av omständigheterna i Hedmans fall, utan att det rör sig om en uppsåtsprövning enligt den nedre uppsåtsgränsen, likgiltighetsuppsåt. Om så är fallet, vilket jag för egen del inte tycker otvetydigt framgår av domen, är det avgörande istället hur hovrätten kommer fram till att Hedman borde ha insett att kvinnan var betald av någon annan.

Del 2 - Bevisnivå och bevisvärdering

Det är i bedömning av Hedmans eventuella likgiltighetsuppsåt som hovrätten når ett nytt lågvattenmärke rörande bevisvärdering i sexmål. De omständigheter som hovrätten lägger till grund för att Hedman i lagens mening bort ha insett att kvinnan hade fått betalt av någon annan för att ha sex med honom är nämligen följande:

”[S]edan flickorna kommit till hotellet förekom ”spring” mellan det rum där [Magnus Hedman] satt och ett annat hotellrum som sällskapet disponerade och att han senare i [kvinnans] lägenhet badade jacuzzi och drack champagne med flickorna. Under denna samvaro och med beaktande av övriga omständligheter, såsom flickornas utmanande sminkning och klädsel och den omständigheten att de talade engelska med kraftig brytning, måste det ha stått klart för Magnus Hedman eller i vart fall ha framstått som möjligt att de var betalda eskortflickor. Genom att ha samlag med en av dem har Magnus Hedman tagit en medveten risk och han ska därmed dömas för köp av sexuell tjänst.”


Låt oss granska hovrättens egenuppställda bevisnivå för att likgiltighetsuppsåt i förevarande fall ska föreliga. Rätten menar alltså att det räcker med att det "framstått som möjligt" att kvinnorna hade betalts av tredje part för att kravet på uppsåt ska vara uppfyllt. Omständigheterna som hovrätten fäster vikt vid för att pröva om det framstått som möjligt för Hedman att kvinnorna var prostituerade var således, förutom att det badades och dracks champagne, deras klädsel, smink och brytning.

Varje kvinna och man i detta land som tycker att tjejer borde få klä och sminka sig så utmanande de vill utan att behöva acceptera att bli kallade för hora borde rimligen ifrågasätta denna fullständigt absurda och (trodde jag) obsoleta typ av bevisvärdering. Sådana fördomar hör inte hemma i Sverige på 2000-talet, och i synnerhet inte i en domstol.

Epilog - Konsekvenser

Med tanke på de således obejktivt irrelevanta omständigheter som hovrätten hänger upp sin uppsåtsprövning på torde hädanefter varje flört med en kvinna som har klätt sig eller sminkat sig "utmanande" (vad i helvete det nu är), för att inte nämna om hon talar engelska med brytning, vara indirekt förbjuden enligt lag. Dessa omständigheter är nämligen nog för att det för varje man ska "framstå som möjligt att hon kan vara en betald eskortflicka", och således nog för att tröskeln för likgiltighetesuppsåt ska vara passerad för det fall det senare visar sig att hon också utan dennes omedelbara vetskap blivit betalad av tredje part.

Tjejer som vill pröva sin jacktlycka på krogen bör således, något tillspetsat, i linje med hovrättens dom klä sig i gjutesäckar, undvika smink och träna bort eventuella brytningar. Annars riskerar de att misstas för potentiella prostituerade betald av tredje part, och därmed ratas av varje rättsmedveten tilltänkt partner. För vem vill riskera att dömas för sexköp på grund av ett one-night-stand? Och hur skulle reaktionerna ha blivit i svensk media om det kom fram att Magnus Hedman frågat en uppsminkad kvinna på en efterfest om "hon är säker på att hon inte blivit betald av någon för att ligga med honom"? Gissa. Ändå är det i princip det som hovrättens dom kräver. Är det verkligen så vi vill att det ska vara?

Inte minst eftersom domen torde kunna bli prejudicerande i dylika fall av gränsdragningsproblem mot BrB 6 kap 11 § 2 st, hoppas jag mot bakgrund av det ovan sagda att HD beviljar prövningstillstånd. Beviskravet och bevisnivån för ansvar enligt lagrummet måste hanteras mer varsamt än i hovrättens dom.

För rättssäkerheten är i sig en utmanande uppgift som inte med några undantag får utmanas av utmanande klädsel.

----
I media:
SvD, DN, AB, GP, Nyhetskanalen
----
Andra som bloggat:
Johan Hedin, Kjellberg, Niklas Dougherty, Niklas Lindgren, Motpol, Röda Malmö
----
Missa inte heller
Jan Söderqvists newmillartikel och Hanna Fridéns kolumn i dagens metro.

onsdag 5 januari 2011

Låt dåliga förslag ligga kvar på hyllan Hägglund

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund intervjuas idag i SvD om hur han tror att partiet ska kunna vända den negativa trenden i opinionen.

Jag tycker riktigt bra om Hägglund: Han är en avslappnad och retoriskt duktig politiker, dessutom med stor humor. Jag gillar även det frihetliga spår som han allt som oftast återkommer till i sin retorik, så ock idag:

"Partiets grundinställning är annars att allt inte ska vara politik, och KD-ledaren ser partiet som ”politikens gränspoliser”.

– När vi tar oss an ett samhällsproblem ska vi alltid tänka ”Är det här över huvud taget en politisk fråga?” Vi blir lätt övermodiga när det gäller tron på politikens möjligheter att lägga allting till rätta och strömlinjeforma samhället, som gör att det finns små möjligheter för människor att leva sina liv på det sätt de vill."


Problemet är bara att Hägglunds parti inte lyckas leva upp till dessa vackra ord i handling, någonting som jag också skrivit om tidigare. Det är synd, för jag tror att Hägglund är någonting riktigt bra på spåret; någonting som en stor potentiell väljargrupp också eftersöker.

Jag tror att Kristdemokraterna, liksom för all del mitt eget parti, skulle må bra av att dels tuffa till sig i debatten och dels tänka mer varumärkesbyggande när det kommer till den egna politiken. Hägglunds idépolitiska och frihetliga anslag skulle vara en bra grund att bygga vidare på, men då måste man också våga vara konsekvent och framförallt låta dåliga förslag ligga kvar på hyllan - hur känslomässigt investerad man än må vara.

Ett exempel på sådana dåliga förslag är det från Kd:s valmanifest som Hägglund också olyckligt återkommer till idag: Att det ska vara olagligt att delta i och stödja ”rasistiska, kriminella och terroriststämplade organisationer”.

Förslagets rättsliga falluckor och högst problematiska risk för godtycklighet illustreras förtjänstfullt av Expressens respektive Amnestys kritik vid lanseringen av manifestet. För även om man försöker vässa ned kanterna är detta ett dåligt förslag. Medhjälp till eller främjande av brott genom "råd och dåd" är ju redan straffbart jml 23 kap BrB, och att utöka detta ansvar för deltagande i "brottsliga organisationer" förefaller från ett rättssäkerhetsperspektiv tämligen oklokt; en fråga som förövrigt redan prövats av en socialdemokratisk utredning från 2000-talets början, där kommittén också kommer fram till att något nytt och explicit straffrättsligt ansvar för "aktivt deltagande i organisationer som ägnar sig åt
brottslig verksamhet" inte bör införas (se SOU 2000:88).

----
Andra som bloggat:
Thomas Böhlmark, Peter Soilander

----
NB:
För kännedom skrevs detta inlägg den 5/1 men publicerades först idag eftersom jag råkade "spara som utkast" istället för att publicera, vilket först upptäcktes idag.