fredag 5 augusti 2011

Om kvotering och bistånd

Jag läste igår två bra artiklar som förtjänar att uppmärksammas.

Den första är skriven av riksdagsledamoten Jessica Rosencrantz (M) med anledning av jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp) föreslagit könskvotering till offentliga börsstyrelser. Rosencrantz lyfter bland annat fram tre starka argument emot könskvotering:

"För det första är kvotering kontraproduktivt i strävan mot ett jämställt samhälle. Riktig jämställdhet handlar om likabehandling: att ha lika rättigheter och att bli bedömd som en person - inte som del av ett kollektiv. Kvotering innebär raka motsatsen.

För det andra leder kvotering till minskat inflytande och trovärdighet för kvinnor. Verklig jämställdhet handlar inte om att fysiskt sitta vid styrelsebordet, utan framför allt om att bli respekterad och lyssnad till. Kvotering förringar och misstänkliggör kvinnors kompetens, lika mycket i offentliga bolag som i privata.

För det tredje är könskvotering till bolagsstyrelser i mångt och mycket en symbolfråga som stjäl uppmärksamhet från mer relevanta jämställdhetsproblem. Politiker ska lägga kraft på att undanröja de verkliga hindren för jämställdhet."

Det är verkligen för bedrövligt att inte fler kvinnor får ta plats i styrelserummen. Men lika bedrövligt är det att en minister som ska företäda ett liberalt parti förespråkar kollektivistiska och rent paradoxala lösningar. Att könskvotera är nämligen att tillgripa samma diskriminerande urvalsmetoder som man försöker råda bot på - nämligen att värdera någons duglighet utifrån kön istället för kompetens. Jämställdhetsministern borde verkligen läsa Rosencrantz artikel och ta sig en rejäl funderare på varför hon som ska föreställa liberal förespråkar kollektivistiska och kontraproduktiva metoder för att lösa ett problem som inte ha några quick fixes.

Den andra är skriven av den alltid så klarsynte Fredrik Segerfeldt, med anledning av de fyra Socialdemokraternas osmakliga försök att göra partipolitik av svätkatastrofen på Afrikas horn:

"Endast den som är partipolitiskt förblindad kan komma på att kalla de senaste decenniernas elände till svensk biståndspolitik för ”ansvarsfull”. Men så ser tyvärr den svenska biståndsdebatten ut. Den befinner sig i en parallell låtsasvärld, där fakta, data och forskningsresultat ignoreras. Det är inte bara intellektuellt tröttsamt, utan även moraliskt förkastligt, eftersom vi riskerar fortsätta finansiera fattigdom, förtryck och massmord. Men vad gör väl det, när man kan hämta hem en partipolitisk poäng?"

I sin artikel förklarar även Segerfeldt varför den svenska biståndspolitiken i stort bara är en feel-good insats för oss svenskar, när den i själva verket snarare är en rakt igenom kontraproduktiv metod för att få Afrikas länder på fötter. Det är självklart att bistånd i form av katastrofhjälp behövs när länder drabbas av svält, naturkatastrofer, krig eller andra humanitära tragedier. Däremot behövs det verkligen en debatt om hur vi i väst bör bete oss för att världens fattigaste länder ska resa sig, få demokrati, mänskliga rättigheter och börja kunna stå på egna ben.

Västvärlden har strösslat bistånd över Afrika i decennier utan speciellt goda resultat. I bjärt kontrast till det förfarandet har vi istället handlat med länderna i Asien, och där ser vi nu hur fattiga länder börjar komma på fötter och hur små men ändock viktiga steg mot demokrati och mänskliga rättigheter följer i dess spår. Biståndsströssel kanske inte är rätt väg trots allt; frihandel, microlån och opinionsbildning för äganderätt och demokrati kanske är mer produktivt? Att det behövs en ordentlig debatt på området är i vart fall uppenbart, och därför förtjänar Segerfeldts artikel en läsning.

För ett mer omfångsrikt inlägg i denna debatt hänvisas till Per Hagwall. Även Thomas Böhlmark bloggar på temat.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar