lördag 27 februari 2010

Låt Stockholm bli en levande stad



Vid Norra Station planeras det just nu ett antal nya fastigheter. Ritningen ovan, de så kallade Tors Torn, förefaller vara det förslag som är hetast i nuläget. Men det är inte alla som jublar.

Ett antal arkitekter och kulturhistoriker går på Brännpunkt till attack mot planerna. Av argumentationen att döma är det inte just Tors Torn de ogillar, utan höga byggnader i allmänhet.

"Med sin överdrivna höjd skulle de ödesdigert förändra flera av Stockholms internationellt mest berömda stadsvyer."

Borde inte Stockholm vara en stad för de som bor där, frågar jag mig. Borde inte en stad vara levande och utvecklas med dess invånare - inte vara ett gigantiskt museum över dåtidens människor. Stockholms stadsbild har förändrats kontinuerligt, ända sedan 1200-talet. Det är ett naturligt steg i takt med att staden utvecklas. Vad jag inte förstår är när alla dessa självutnämnda stadsbildskonservatorer anser att Stockholms stadsbild borde frysas. Idag? I morgon? För 800 år sedan? Vem skulle tjäna på det? Det internationella samfundet för stadsvyer?

Givetvis är även vänstergänget emot höga byggnader. Stockholms statsbild värderas tydligen högre än såväl människorna som bor i staden som möjligheten att bygga en hållbar stad.

För sanningen är den att Stockholm behöver växa. Trycket på bostäder i framförallt innerstan är enormt. För att Stockholm ska kunna växa så att fler företag och människor ska få plats i staden behöver vi bygga nytt. Då har vi två val. Antingen bygger vi en tät stad där man tillåter högre inslag - eller så bygger vi en utglesad och bilberoende stad. Och när vi nu ändå talar om stadsbilden så kan man ju också vända på steken: Personligen tycker jag att högre byggnader endast skulle berika den. Se bara på Turning Torso i Malmö.

Fler utkast
på tornen finns att beskåda här. Bilder på byggnader från San Fransisco, som onekligen förefaller ha inspirerat arkitekten, finns för den intresserade här.

fredag 26 februari 2010

De vill bestämma vad du ska äta


Brännpunkt skriver idag Jens Holm (v) och Mats Olausson (fp) en gemensam debattartikel som går ut på att Sverige borde införa en köttskatt. Det är för miljöns skull, hävdar de.

"Staten, å sin sida, har ett övergripande ansvar att göra det mer lönsamt att bedriva klimat- och miljövänlig verksamhet. Därför behöver särskild skatt införas på all miljöfarlig verksamhet, motsvarande den kostnad som går åt för att återställa miljön - så långt det är möjligt - och som kan underlätta för oss konsumenter att välja det som är bra för klimatet.

[...]

För att underlätta en omställning i konsumentledet föreslår vi som ett första steg en subvention på vegetabilisk mat - frukt och grönt men även mat som utgör ett direkt klimatsmart alternativ till kött, alltså produkter som quorn, sojakött, vegeburgare och liknande. För att finansiera detta föreslår vi införandet av en miljöskatt på kött."



Hängde ni med på resonemanget? De vill alltså stärka valfriheten för oss genom att beskatta det som de själva tycker är fel. News flash: Att med skatter försöka styra över människors beteenden är inte att öka valfriheten. Det är att begränsa den.

Att Vänsterpartister är skatteivrare som tycker att staten ska styra och ställa över den enskilde visste vi redan sedan tidigare. Men att det finns Folkpartister som vill gå i armkrok med Vänsterpartiets överförmynderi är däremot en nyhet!

Jag blir så matt... Vi behöver mer frihet i Sverige, inte fler pekpinnar!

Timvis avläsning ger konsumenterna makt över sin elräkning



Maud Olofsson meddelade idag att regeringen har för avsikt att lägga en proposition som innebär att hushållen ska få tillgång till timsvis avläsning av sin elförbrukning. Idag gäller månadsvisa avläsningar, och för bara något år sedan avlästes mätarna endast på årlig basis.

Förslaget är klockrent. Det ger hushållen möjlighet att styra sin elkonsumtion efter fluktrationer i elpriserna, och ger därmed hushållen möjlighet att spara ganska mycket pengar på sin elräkning. Dessutom menar elmarknadsinspektionen att förslaget skulle stabilisera elförsörjningen.

En timsvis avläsning ger alltså människor möjlighet att behålla mer pengar i plånboken samtidigt som det bidrar till en omställning mot ett hållbart samhälle utan fossila energikällor. Det bästa av allt är att effekterna springer ur en åtgärd som ger mer makt över vardagen till den enskilde - utan tvång eller krav från staten. Du väljer själv hur du vill lägga upp din elkonsumtion och får betala därefter. Me like!

torsdag 25 februari 2010

Sossarna fortsätter med sin smutskastningskampanj

Jag har tidigare skrivit om Socialdemokraternas smutsiga valkampanjande. Idag nådde de nya bottennivåer. Ola Möller (s) raljerar på sin blogg över att Fredick Federley ibland på sin fritid uppträder som sitt alter-ego, drugan Ursula. Med anledning av detta tycker Möller uppenbarligen att det är lämpligt att tillskriva Fredrick epitetet "fröken". Mycket smakfullt!

Givetvis
väckte detta reaktioner hos Möllers läsare som, med rätta, tyckte att det var ett onödigt och nedvärderande sätt att uttrycka sig. Möller svarar med att först beklaga sig över att hans poäng, att försvara den kritiserade kommunpolitikern Ilmar Reepalu (s), inte fick den uppmärksamhet han önskade. Sedan ger han de som reagerat på hans förlöjligande av Fredricks livsstil fingret genom att skriva ett inlägg med titeln "jag gör en pudel". Där förklarar han att han inte ångrar något och avrundar det hela med att klistra in en egenkomponerad bild av en pudel.

Mycket lustigt Möller. Du skrattade säkert gott åt det själv. Men vill du bli tagen på allvar ska du nog frånhålla dig från nedvärderande och sexistiska - ja, faktiskt! - tillmälen. Att ditt försvar av din partikamrat (som inte ens Mona Sahlin vill försvara) gick om intet är blott ditt eget fel. Kastar man skit på andra får man räkna med att det fastnar lite under naglarna. Vill du fortfarande diskutera sakfrågan Reepalu är en riktig pudel ännu inte försent. Då kan jag lova att Fredrick ger dig en match!

Veckans bottennapp nummer två står sossarna i Vilhelmina för. I efterdyningarna av KG Abramssons berömda debatteknik - att "skämta" om att misshandla sin motdebattant - ser hans partikamrater konspirationer överallt. I ett desperat försök att försvara sin partikamrat försöker de framlägga bevis för att kommentarerna till stöd för Maria Kristoffersson - centerpartisten som var måltavla för Abramssons debattknep - var ett beställningsjobb. Detta genom att publicera en lista med namn och andra personuppgifter över ett stort antal personer som stöttat Kristoffersson på hennes blogg.

Enligt bloggskrivaren själv var detta någonting hon hade lärt sig på en bloggkurs anordnad av inga mindre än Socialdemokraterna:

"I lördags var jag på en kurs i sociala medier som anordnades av socialdemokraterna. Där fick jag lära mig en del och även om jag fortfarande känner mig som ett blåbär så fick jag en inblick i hur dessa kan nyttjas.

Väl hemma så roade jag mig med att praktisera mina nyvunna kunskaper"

Cirkeln är sluten. De borde kanske även ha haft ett pass som informerade deltagarna om reglerna i personuppgiftslagen - men det kanske är överkurs? Slutsatsen är ändå självklar: Två fel blir inte ett rätt. Vi väntar fortfarande på pudeln, Abramsson. Och då menar jag inte en Möller-pudel.

onsdag 24 februari 2010

Rätt vision, fel medel


Danmarks statsminister Lars Lökke Rasmusen har en vision för sitt land: inom tio år ska Danmark finnas med på topp 10-listan över världens rikaste länder. Riktigt coolt utspel! Jag gillar visionära människor. Det vore kul om Fredrik Reinfeldt följde Lökkes exempel - han kanske rent av skulle utmana Danmark om vem som når dit först?


Att slå Danmark i ett välståndsrace borde nämligen inte bli så svårt. I alla fall inte om man kikar på den strategi Lökke har dragit upp för sin vision. Det talas visserligen om att Danmark ska bli ett frihetligt land och att det ska satsas på grundskolan och integration. Men Lökke förefaller inte vilja göra så mycket åt landets massiva skattetryck (Danmark tillsammans med Sverige toppar som bekant världsrankingen i skattetryck). Tvärtom. Skatterna på tobak och alkohol ska istället höjas.


Sverige har redan gjort en historisk välståndsresa. Från att 1870 ha varit ett av världens fattigaste länder, hade vi fram till 1970 Europas största BNP-tillväxt per capita. Sverige gick från ett av världens fattigaste länder till ett av världens rikaste. Uppryckningen hade sin grund i Johan August Gripenstedts liberala reformer. Det är nämligen när människor är fria från statens förtryck och när kapital tillåts flöda fritt som välstånd skapas. Tyvärr avstannade utvecklingen som en följd av Socialdemokraternas folkhemsbygge.


Om vi på allvar vill påbörja en resa mot 100 nya år av tillväxt måste vi därför tänka om. Staten måste låta människor så långt som möjligt få vara ifred och tillåtas ta ansvar över sina egna liv. Skatterna måste plattas till och sänkas till mer rimliga nivåer. Det måste helt enkelt bli gynnsamt att starta nya företag, attraktivt att investera i nya idéer och lönsamt att arbeta. Först då kan resan börja. Ett lägre skattetryck gynnar nämligen alla.


Så, lycka till Lökke! Din vision är lysande, men din strategi lämnar mycket att önska.

torsdag 18 februari 2010

Maud vill sälja SAS - kommer Miljöpartiet att stödja förslaget?

Maud Olofsson låter idag meddela att regeringen söker riksdagens mandat för att kunna sälja SAS när lämplig tillfälle bjuds. Ett mycket bra besked! Staten ska inte ägna sig åt näringsverksamhet.

Det ska bli högintressant att se hur oppositionen kommer att ställa sig till denna proposition. I synnerhet Miljöpartiet, eftersom de hellre vill att SAS säljs med en gång; i ett läge där det inte finns några köpare. Kommer de vara konsekventa i sitt ställningstagande att SAS bör säljas, eller kommer de fortsätta på den inslagna vägen och beskylla regeringen för att vara oengagerade i SAS-frågan? De som lever får se ;)

Att sätta ett pris på individens grundlagsskydd



***
Detta blev på grund av frågans komplexitet ett något längre blogginlägg, ber om ursäkt för det.

För den som inte orkar läsa allt kan jag avslöja att kontentan är att man inte bör vare sig luckra upp eller sätta ett pris på valhemligheten. Däremot kan tydligare öppenhetsregler för juridiska personer och/eller intresseorganisationer vara intressant att undersöka.
***



Debatten om privata partidonatorers rätt till anonymitet eller ej har åter blossat upp. Anledningen är att justitieminister Beatrice Ask igår klargjorde att hon inte har för avsikt att lagstifta mot anonyma partidonationer.

Vänsterbloggare är naturligtvis inte sena att kritisera detta. Idag får de även medhåll från DN:s ledarsida. I slutet av en plädering för ett öppet och transparent system konstateras det:

"Att alla riksdagspartier utom Moderaterna och Kristdemokraterna frivilligt har valt att redovisa bidrag över 20.000 kronor är bra. Men öppenhet och transparens är så viktigt för demokratin att Sverige borde följa övriga Europa och lagstifta."


DN:s slutsats är minst sagt problematisk. Jag håller med om att öppenhet och transparens är viktigt för den demokratiska trovärdigheten. Men detta måste vägas mot den grundlagsskyddade valhemligheten i 2:2 RF. Att förorda ett lagstadgat förbud mot donatorers anonymitet över en viss beloppsgräns är att sätta en prislapp på grundlagsskyddet. I detta fall 20 000 kronor. Det är ett urholkande av rättighetskatalogen i regeringsformen som i alla fall jag inte är ett dugg bekväm med. Varför skulle en person som skänker 21 000 kronor, eller för den sakens skull 21 miljoner kronor, vara mindre skyddsvärd än en person som skänker en tjuga? Principen om allas likhet inför lagen måste vara värd mer än så.

Partierna själva kan naturligtvis välja att införa en sådan spärr, vilket flertalet partier redan har gjort. Konsekvensen av detta kan tänkas bli att vissa potentiella donatorer avstår från att bidra med pengar. Detta får partierna balansera mot den möjliga vinsten av att uppfattas som transparenta mot väljarna. Men beslutet måste ligga hos partierna - inte staten.

Det argument som oftast framhålls från vänsterkanten är ett insinuerande om intressekonflikter. Ett ofta återkommande exempel är Moderaternas bidragsgivare "sällskapet Tornet". Det man hakar upp sig på är att bidragsgivarna bakom sällskapet är hemliga. Här kan man emellertid faktiskt dra paralleller till Socialdemokraternas välgörare LO. Visst, LO redovisar öppet att man använder medlemmarnas avgifter till att finansiera Socialdemokraternas partiapparat. Men medlemmarna bakom organisationen är fortfarande hemliga.

Fackförbunden är nämligen som regel ideella föreningar och omfattas därmed inte av de öppenhetsregler som gäller för exempelvis ekonomiska föreningar (se Lagen om ek. f. 3:6). Fackförbunden bakom LO kan naturligtvis själva välja att öppet redovisa namn och adress över samtliga sina medlemmar, men jag betvivlar starkt att de skulle lämna ut en sådan förteckning om någon frågade. Mitt fackförbund gör i alla fall inte det. Att lagstifta om öppna medlemsförteckningar för ideella föreningar tror jag inte heller på. Någonstans måste det gå en gräns för hur mycket staten får lägga sig i enskildas angelägenheter, och den bör snarare flyttas en bra bit tillbaka jämfört med dagens läge.

Så, frågan är varför man ska kräva av organisationer som sällskapet Tornet att de redovisar sitt medlemsregister när det samma inte förväntas gälla för fackförbunden? Alliansfritt Sverige gör en stor grej av att medlemmarna i sällskapet Tornet får träffa den moderata ledningen ett par gånger om året. Men hur skiljer sig detta från att Mona Sahlin hänger på LO-borgen med jämna mellanrum? "Effekten på politiken" är lika öppen - eller stängd, beroende på hur man ser på det - i båda fallen. Och den som vill veta vilka intressen som Moderaterna, Socialdemokraterna eller något annat parti kämpar för kan lätt surfa in på respektive hemsida och läsa partiprogrammet.

Däremot finns inte samma intressekonflikt mellan grundlagsskydd och transparens vad gäller juridiska personer och ideella organisationer. Här finns det istället andra intressen som talar för öppenhet, eftersom medlemmarna eller konsumenterna borde ha rätt att veta vilka intressen man direkt eller indirekt stödjer. I viss mån torde det i och för sig redan idag vara möjligt att undersöka sådana förhållanden genom att granska de olika årsredovisningarna. Men i öppenhetens namn kanske det kan vara önskvärt att kräva av partierna att redovisa donationer från sådana sammanslutningar? Den aspekten av kråksången tål i alla fall att utforskas närmare.

tisdag 16 februari 2010

Vänsterpartister som gått vilse i historieboken


Miljöpartiet brukar göra sig kända som det parti som strävar bakåt i tiden. Men nu har två vänsterpartister givit dem en match! I en motion till Vänsterpartiets kongress föreslås det att inrikesflyget ska bytas ut mot luftskepp! Projektet ska finansieras av skattemedel, förstås...

Det är så man baxnar... Vore inte detta ett parti med inflytande i den rödgöna koalitionen skulle man skratta åt det. Vad har vi att vänta härnäst? Ska bilen bytas ut mot häst och vagn? Finlandsfärjan mot hjulångare?

Vägen framåt måste väl rimligen ligga i att minska befintliga transportmedels miljöpåverkan och söka finna nya, effektiva transportsätt för framtiden. Inte att återuppliva reliker från förr.

Jonas Pettersson utvecklar flygets potential att bli ett miljövänligt transportmedel på sin blogg.

Jonas Pettersson (c) lanserar ny film!

Denna gång är det tågkaoset som står i centrum. Se den på YouTube eller strax nedan.





Pettersson har även florerat på annat håll i etern. I måndags skrev han ett debattinlägg i Dagens Industri om byggavtal och internationell konkurrens. Häromdagen upptäckte jag även denna Facebook-grupp som listar potentiella citat för olika kända politiker vid situationer a la Fredrick Federley. Pettersson har onekligen hamnat i gott sällskap! :)




Socialdemokrat "skämtade" om att misshandla sin motdebattant


Socialdemokraten och riksdagsmannen Karl Gustav Abramsson hotade igår att misshandla sin motdebattant Maria Kristoffersson (c). Abramsson tyckte tydligen att Kristoffersson inte svarade på hans frågor på ett respektfullt sätt. Från talarstolen i Vilhelminas Kommunfullmäktige förklarde han därför vad han hade gjort om hon hade varit en "vanlig människa":

"Hade vi inte haft samma anfader och… ja, hade hon varit en vanlig människa så hade jag kanske remmat upp Maria men nu så råkar vi vara släkt också, det kan ju vara lite förlåtande ibland."

***

EDIT: När nyheten börjat sprida sig har jag märkt att jag dragit lite för stora växlar på Aftonbladets selektiva rapportering. Jag väljer därför att redigera mitt inlägg något. KG Abramsson förtjänar kritik för sitt agerande, men han förtjänar också en saklig sådan.

***
Abramsson själv hävdar att han med "remma upp" egentligen menade "läxa upp". Men att han har gjort något fel med att anspela på att han borde ha tagit av sig sitt bälte och medelst detta "läxa upp" sin politiska motdebattant tycker han inte. Abramsson blev till och med förnärmad när Kristoferssons partikamrat krävde en ursäkt.

Det mest skruvade i sammanhanget är nog ändå att Kristoffersson senare bad om ursäkt för att Abramsson uppfattat henne som respektlös. Någon dylik ursäkt från Abramsson har jag ännu inte lyckats finna, och det är under all kritik! Om Abramsson nu inte menade vad han sa borde det väl inte vara så svårt att backa - eller är det för mycket att begära?

Jag trodde att det släkte som Abramsson tillhör för länge sedan var utdött. Tyvärr verkar åtminstone ett exemplar ha överlevt i Socialdemokraternas korridorer. Jag hoppas därför att Sahlin inte bara nöjer sig med att ta Abramsson i örat, utan att man på Sveavägen faktiskt ser allvarligt på denna historia.

***
Edit: Socialdemokraternas gruppledare, Sven-Erik Österberg, har nu kommenterat händelsen som "kränkande och oförsiktig". Men det mest anmärkningsvärda är ändå att Österberg i viss mån insinuerar att dylika uttalanden skulle kunna vara ok i riksdagen: "Det beror lite på hur miljön och stämningen hade varit. Vissa saker kan sägas med uppenbar humor".

Jag har inget emot känslosamma debatter. Tvärtom - det har vi allt för lite av i Sverige. Men det finns gränser. Att anspela på att man ska misshandla sin motståndare är aldrig ok, inte ens om det sägs med en humoristisk underton.

***

Anders W Jonsson bloggar på temat Socialdemokraternas kvinnosyn.

***

Är det skillnad på bonus och bonus, Vänsterpartiet?

Den fenomenala längdskidåkaren Charlotte Kalla tog igår Sveriges första guldmedalj i Vancouver. Det har nog få missat. DI meddelar idag att huvudsponsorn kommer att ge Kalla en rejäl bonus som tack för hennes insats.

Men Vänsterpartiets kritik mot Kallas bonus lyser med sin frånvaro. De brukar ju annars vara snabba som ögat med att reagera. Är de månne så att det är skillnad på bonus och bonus, Vänsterpartiet?

Replik till Christian Valtersson: SAS måste säljas på ett ansvarsfullt sätt

Jag skrev för några dagar sedan om Miljöpartiets utspel i SAS-frågan. Grön Ungdoms Christian Valtersson har nu svarat mig och Per Ankersjö på sin blogg.

Mitt inlägg handlade främst om Miljöpartiets inkonsekvens och populism i näringspolitiken. Å ena sidan vill man strössla skattemedel över ett privatägt bilbolag, men å andra sidan vill man ge ett statligt flygbolag kalla handen. Valtersson själv har varit konsekvent i denna fråga. Tummen upp för det! Men en mer självkritisk analys hade varit önskvärd. Det är nämligen mot regeringen som Valtersson främst riktar sin kritik:

"Att tala med dubbel tunga kanske är ett enkelt sätt att fly undan ansvar och att på samma gång tillgodose såväl dem som vill springa allt fortare i ekonomins ekorrhjul och dem som vill ha ett liv före döden, men det inger varken förtroende eller rör oss mot en grön omställning."


Jag skulle därför tycka att det vore mycket intressant att höra vad Valtersson har att säga om sina egna partikamraters och röda kompisars tungor. De har ju på ett signifikant sätt satt i system att byta fot med två månaders mellanrum.

Då till Valtersson blogginlägg. Han har valt att fokusera på den mening i mitt blogginlägg där jag framhåller att det nog är klokt att vänta med en utförsäljning av SAS. Valtersson konstaterar krasst:

"Jag ger dem rätt i påståendet att vi inte skulle tjäna något på att göra oss av med SAS. Men det spelar ingen roll. Att därifrån dra slutsatsen att en försäljning av SAS därför vore fel är att inte ta hänsyn till hur läget sett ut för SAS i många år."

Jag vill poängtera att jag av princip inte tycker att staten ska äga företag, och därmed inte heller gå in med statsstöd när ett bolag är i kris. Antingen är ett bolag så bra att det inte behöver statsstöd, eller så är det så dåligt att det inte förtjänar detsamma. Staten ska fokusera på välfärdens kärna, inte slösa tid och skattemedel på att konkurrera med privata aktörer. Situationen kompliceras dock något av att staten redan äger ett antal företag. Dessa bör naturligtvis säljas snarast möjligt. Men det måste också ske med tillförsikt.

Som jag ser det finns det i nuläget två alternativ: Antingen säljer vi SAS rakt av, eller så försöker vi göra bolaget attraktivt för en försäljning vid ett senare tillfälle när marknaden har återhämtat sig. En sak är dock klar, om vi över huvud taget hittar en köpare idag så kommer köpeskillingen inte att bli stor. Pest eller kolera med andra ord.

Valtersson talar om att vara ansvarsfull med skattebetalarnas pengar. Men jag delar inte Valterssons uppfattning att en utförsäljning av SAS mitt i den värsta krisen som flygindustrin har varit med om skulle vara att agera ansvarsfullt med skattemedlen. Valtersson bygger sin tes på att man inte kan räkna med att en lukrativ köpare ska dyka upp som gubben i lådan. Det har han rätt i. Det finns nämligen inte några intressenter för SAS just nu. Därför måste bolaget omstruktureras innan det kan säljas på ett ansvarsfullt sätt.

Miljöpartiet har kritiserat regeringen för att inte haft skattebetalarnas bästa för ögonen vid tidigare utförsäljningar av statliga bolag. Jag menar att paniksälja ett bolag när det inte finns några köpare inte är att ha skattebetalarnas bästa för ögonen. Men Miljöpartiet har kanske bytt fot även i denna fråga?

torsdag 11 februari 2010

Miljöpartiet slirar rejält åt vänster i Göteborg

Miljöpartiet är ett knepigt parti. I vissa frågor ligger de helt rätt (som exempelvis synen på friskolor), i andra frågor undrar man vilken verklighet de lever i (som exempelvis att man ska bygga över våra europavägar med järnväg, eller att vi ska utöka public service med en statlig tidning). Miljöpartiet i Göteborg har dock lyckats med det troligtvis mest absurda utspel från partiet på länge.

Via Rickard Nordin läser jag att Miljöpartiet i Göteborgs kommunstyrelse i tisdags slöt upp bakom en motion från Vänsterpartiet. Motionen syftar till att reglera lönenivåerna i kommunen, så att den högsta bruttolönen inte får vara mer än fyra gånger så hög den lägsta bruttolönen. Bara att man använder sig av bruttolön som måttstock visar att Vänsterpartiet återigen inte har koll på skattesystemet i Sverige, eftersom den progressiva skatten medför att skillnaden i nettolön (som ju är den intressanta jämförelsen i sammanhanget) för Göteborgs kommun redan ligger i närheten av Vänsterpartiets "stupstock" på 25 %.

Det mest häpnadsväckande i sammanhanget är ändå Miljöpartiet och Vänsterpartiets gemensamma yrkande. Där slår de fast följande principiella ställningstagande:

"Konsekvensen av förslaget kommer att innebära en lönepolicy där faktorer som kompetens, utbud/efterfrågan på arbetskraft och prestation får en mindre synlig löneeffekt. Istället kommer de timmar som den anställde lägger ner på sitt arbete att vara en tydligare faktor för vilken lön som erhålls."


Läser jag rätt? var min första tanke. Miljöpartiet vill alltså inte att kompetens ska löna sig! Det är en rejäl sväng åt vänster som partiet gör i Göteborg. Man kan fråga sig hur språkröret Maria Wetterstrand ser på detta utspel. Hon har ju länge försökt flirta med liberaler i storstäderna (även om hennes liberalism går ut på att man ska dricka latte istället för att åka på en "extra resa till Thailand"...).

Jag ser med spänning fram emot hur detta kommer hanteras centralt i Miljöpartiet. Kommer man även nationellt haka på Vänsterpartiet och röra sig mot en kollektivistisk samhällsmodell a la Sovjet?

Magnus Andersson skriver även på sin blogg hur detta förslag skulle förvärra ungdomsarbetslösheten; en aspekt som de rödgröna med ett Miljöparti på vänsterslir allt för ofta undlåter att väga in i sina förslag.

onsdag 10 februari 2010

I PK-Sverige kommer du aldrig undan Jante, Fredrick

Åter igen når Aftonbladets skandaljournalistik nya bottennivåer. Denna gång är det Fredrick Federley (c) som är måltavlan för deras felinställda projektiler. "Federley bjöds på lyxresa" basunerar Aftonbladet ut, och låter en PR-konsult med medvetandet kvarglömt i stenåldern kommentera det hela:

"Jag tycker att det är omdömeslöst och jättekonstigt. Om han kan ta betalt för att blogga om en resa, kan han ta betalt för att skriva en motion också?"

PR-konsult Paul Ronge verkar ha missat att skriva motioner ingår i en ledamots uppdrag: Givetvis får han indirekt betalt för detta! Att Ronge dessutom tycker att det är "jättekonstigt" att Fredrick kan få ersättning för att blogga, tyder endast på att han inte insett att året är 2010 och att det alltid kommer komma nya sätt att tjäna pengar på. Inser inte Ronge detta är det kanske dags att byta karriär?

Årets scoop verkar alltså vara att Fredick på sin fritid tagit sig ann ett skrivuppdrag för gay communityn hanky.se. Aftonbladets definition av en bjudresa är väldigt märklig. Naturligtvis tog han betalt för detta jobb, precis som Karin Östman säkerligen tog betalt för att skriva om denna ickenyhet i Aftonbladet. För det är precis just det: En ickenyhet. Fredrick har redan från början varit fullständigt öppen och tydlig med sin jobbresa. Det är ju märkligt att det ska ta en månad för svenska skandaljournalister att "gräva fram" något som helt öppet funnits på nätet hela tiden?

Brit Stakston har en mycket läsvärd analys kring detta. Under rubriken "Transparensen är Federleys trygghet" förs ett resonemang från ett kommunikativt perspektiv kring denna tämligen absurda historia. Resonemanget landar i slutsatsen:

"Vad gäller ett bubblande drev och skandalfokus runt Federley kvarstår nog ett faktum. Att det alla vet är inga nyheter och blir inget scoop. Det finns inget att skvallra om som inte Federley vill att vi skvallrar om. Han äger sin historia och i det här läget är det precis det som kommer att skydda honom. Öppenhet och sanning är alltid det starkaste vapnet mot allt."

Jag hoppas och önskar att detta stämmer - att transparens och sanning lönar sig i längden. Tyvärr tror jag att det kan vara för mycket begärt i PK-Sverige. Jag tror nämligen inte att sprängstoffet ligger i att Fredrick tog betalt för ett skrivjobb på fritiden. Jag tror istället att det rör sig om att han gjorde det i egenskap av sitt alter ego, transan Ursula. Avvik ej en millimeter från mängden, kamrat, ty då kommer Jante med en knäpp på näsan! Eller för att översätta det till skandaljournalistiska: Glufs! Glufs!

*****

Update: Noterar att TV4 också har hakat på "nyheten". Dock verkar de lida något av schizofreni: Nyhetskanalen kör på skandaltemat, medan politikerbloggen har en mer nyanserad rapportering. Undrar "vilken" TV4 man ska lita på...?

Nej, då är det nog bäst att TV4 lämnar ordet till Fredrick själv.


*****

Update2: Fredrick beskriver på sin blogg hur han blev bemött av Aftonbladet när han konfronterade dem med deras faktafel. Tydligen skriver de på det sätt som "deras läsare uppfattar saken". Whoot?!

Det mest graverande är dock att de inte kan redogöra för vart bilden på Fredrick med Norwegian-loggan kommer ifrån. Det är nämligen inte samma bild som återfinns i originalrepotaget...



Det börjar verkligen bli en riktigt illaluktande historia det här!

Populism är (mp):s röda tråd



Jag har tidigare skrivit att Socialdemokraterna har blottlagt sin taktik inför valrörelsen: lögner och förtal. Nu i dagarna börjar även Miljöpartiets valtaktik klarna: populism!


Igår var språkröret Peter Eriksson snabbt som ögat ute och proklamerade att regeringen gör fel som stödjer SAS och att man istället borde sälja företaget. Idag tar Karin Svensson Smith över megafonen (ni vet, hon som i höstas ville göra om Sveriges europavägar till järnväg). I så väl SvT:s morgonsoffa som på brännpunkt talar hon sig varm för en omedelbar utförsäljning av SAS.


Detta är ett mycket intressant utspel av Miljöpartiet, eftersom de för bara några veckor sedan förbannade regeringen för att inte göra nog för att rädda SAAB. Ok, låt mig se om jag fattat detta rätt: Ni tycker att regeringen borde stödja (köpa?) ett privatägt företag, men ni tycker att det är fel att regeringen tar ägaransvar för ett företag som man, olyckligt nog, är ägare till? Oerhört konsekvent och ansvarsfull politik (mp)!


Som ett obstinat barn i trotsåldern skulle er givna paroll kunna vara "Vad än regeringen gör, vill vi göra tvärtom!" Den paradoxala effekten av ett sådant förhållningssätt kan sammanfattas i absurditeten: "Sälj SAS, köp SAAB!" Ansvarsfullt? Nej. Kostsamt? Ja.


Redan här luktar det populism lång väg. Men det blir värre (bättre?). I december 2008 gick (mp) ut med att man absolut inte borde satsa mer pengar på svensk bilindustri. "Gör inte om gamla bilmisstag" hette det då. Bara två månader sedan, februari 2009, vändes det tvärt på den gröna klacken. "Att stödja bilindustrin idag är nyckeln till morgondagens miljöbilssatsningar" var tydligen det nya mottot. Det är uppenbart att populism är den röda tråd (mp) hoppas kunna balansera sig in i regeringen på. Jag hoppas av hela mitt hjärta att den brister under vikten av deras spretiga åsikter!


Däremot är det mycket riktigt befängt att staten äger dylika företag. En utförsäljning av SAS bör ske snarast möjligt. Men just nu finns det tyvärr inte en marknad för en sådan panikförsäljning. Det skulle inte vara att värna våra skattepengar. Då är det nog klokt att vänta tills bolaget är säljbart, även om det tar enormt mycket emot att kasta in fler miljarder i detta extremt vanskötta bolag. Miljöpartiets utspel borde däremot avkrävas som löfte inför en framtida utförsäljning; detta för att minimera svängrummet för deras opinionskänsliga klackar.


Ty med risk för att vara efterklok kan man ganska krasst konstatera att SAS borde ha sålts för länge sedan - när det faktiskt fanns en marknad. Då satt Socialdemokraterna i regeringen, med stöd av just Miljöpartiet. Vart fanns kraven på en utförsäljning då..?


Exkurs: Andra som skrivit om den felaktiga jämförelsen med SAAB: Andreas Bjerke och Johan Hedin.

måndag 8 februari 2010

Konsten att tala så Aftonbladet förstår - eller inte?

Bloggosfärens länkkedja är fantastisk! Från Johan Hedin tog jag ett skutt till Apelsineld och därifrån vidare till Gunilla Hjelm. Väl där hittar jag källan till ett fantastiskt citat från Torbjörn Egerhag (c). Det är så klockrent att jag bara måste återge det.

Inför Centerpartiets Kommundagar blev Egerhag uppringd av Aftonbladet som ville ha en "kriskommentar" (btw, fantastiskt exempel på "opartisk" journalistik!):

"Kris!? Vi håller på att helrenovera Sverige, vi är mitt i bygget men lugn det kommer vara klart för inflyttning i september."


Journalisten hakade på Egerhags tema och frågade varför det då är mer "damm" (vilket syftar på opinionsläget) på Centerpartiet än på Moderaterna. Egerhag replikerade snabbt som tusan:

"-Enkelt, vi har den största slipmaskinen."


Så ska en slipsten dras! Tyvärr var väl detta inte riktigt vad Aftonbladets "opartiske" journalist var ute efter, så något pratminus av detta uttalande blev det inte. Men det hindrar ju inte att vi sprider rätt bild av läget i Centerpartiet i bloggosfären - eller hur?

fredag 5 februari 2010

Djärvhetens pris


Jag har skrivit flera inlägg om Jonas Pettersson (c) och hans YouTube-film om produktiviteten i byggbranschen. Att den vållat stor uppmärksamhet råder det inget tvivel om.


I veckans upplaga av Uppsalatidningen berör man baksidan av uppmärksamheten. "Han hotas till livet efter film på Youtube" lyder rubriken. Jag förstår att många blir provocerade av Petterssons film. Det är själva tanken, även om fokus kanske inte riktigt blev den Pettersson hade tänkt. Men hur provokativ ett budskap än må vara kan det aldrig rättfärdiga sådana hotfulla tillmälen som Pettersson har fått utstå.

Artikeln i Uppsalatidningen är bra.
En av de mest balanserade jag har sett i ämnet. Tyvärr - nästan tragikomiskt nog - manifesteras budskapet i artikelns rubrik av den första kommentaren till artikeln. Signaturen "Salem Bernadotte" skriver:



"Det är ingen som har hotat Jonas Petterson. Det är ingen som vill hota en efterbliven man i barnakropp. Jonas Pettersson din näsa växer mer än dina tomma ord."

Är inte yttrandefriheten och den fria åsiktsbildningen värd mer än så?

Ofrivillig (v)änsterflört med höginkomsttagare

Vänsterpartiets ekonomisk-politiske talesperson, Ulla Andersson, kom i torsdags (28/1) med ett tillsynes typiskt vänsterutspel. En bonusskatt på 50% borde införas för att motverka de rörliga ersättningar som de avskyr så mycket! I ett pressmeddelande sade Andersson följande:

"Det är nu uppenbart att det krävs ytterligare åtgärder för att komma till rätta med bonuskarusellen. Storbrittannien har redan infört en bonusskatt och jag menar att Sverige borde följa efter. Mitt förslag är en bonusskatt på 50 procent. Vad tänker Mats Odell och Anders Borg göra åt saken?"


Men någonstans blev det fel. Vid en närmare granskning av förslaget visar det sig nämligen att Anderssons förslag istället innebär en sänkning av skattesatsen för personer med rörlig ersättning. Tomas Linnala på E24 förklarar på ett föredömligt sätt det som Andersson och vänstern inte tog med i beräkningen:

"Konsekvensen av Ulla Anderssons utspel skulle innebära sänkt skatt för de allra flesta som får bonus. I den del av finansvärlden som ofta åtnjuter bonus betalar merparten en högre skatt, nämligen 57 procents marginalskatt."


Linnala fortsätter:

"Det här är förmodligen den absolut mest uppskattade politiska signalen som den hårt kritiserade och påstått bonusfrossande finanseliten sett på många år. Förslaget är intressant också för högavlönade som idag inte har bonus. Genom att sänka lönen till en nivå där den högsta skattesatsen inte gäller och ta ut resten som bonus blir det en rejäl skattesänkning.

Det ska bli intressant att om Mats Odell och Anders Borg nappar på förslaget."



Att de rödgrönas skattehöjarpolitik kan liknas vid rysk roulette visste vi alla om. Men detta är väl nästan att ta det lite väl långt..?

torsdag 4 februari 2010

Förtals(s)kandalen: VF backar, Arbetarbladet vägrar erkänna fel


Förtalsskandalen mot Magnus Andersson rullar vidare. Som jag skrev igår lämnade CUF in en anmälan till Pressombudsmannen mot de båda tidningarna som ljugit om att Andersson skulle välkomna uppsägningar av äldre medarbetare på posten i Umeå.

Lena Sandlin, ledarskribenten i Västerbottens Folkblad, ber idag på ledarplats Andersson om ursäkt. Samma ursäkt finns även upplagd på hennes blogg:

"Jag skrev att Andersson skulle applådera Posten i Umeås agerande samt att Andersson skulle ha uttryckt att de som fyllt 40 eller 50 själva borde begripa att de gjort sitt och bereda plats åt någon yngre. Andersson har enligt egen utsaga aldrig uttryckt detta och inte heller kommenterat Posten i Umeås agerande. Jag ber naturligtvis Magnus Andersson om ursäkt för att felaktigt ha lagt ord i hans mun. Jag fick uppgifterna från en före detta kollega, jag slarvade och gjorde inte den källgranskning jag borde ha gjort."


Naturligtvis ska Sandlin ha all heder för att hon erkänner sitt misstag och ber om ursäkt. Men jag tycker att det är anmärkningsvärt att det ska behöva gå så långt att tidningen blir anmäld till Pressombudsmannen innan hon kan hosta ur sig en rättelse - ett faktum som varken Sandlin själv eller tidningen i övrigt (såvitt jag har kunnat se) har nämnt. De pressetiska reglerna på området är glasklara - se bilden ovan - och jag tycker att det tyder på ganska bristande omdöme att inte självmant kunna inse att en rättelse var befogad i detta fall.

Etter värr står det dock till med pressetiken hos Arbetarbladet. Tidskriftens ansvarige utgivare Sven Johansson viftar helt undan anmälan. I en kommentar till Hela Hälsingland säger han följande:

"Reaktionen från CUF får väl ses som ett tecken på att valrörelsen har börjat. Vår ledarsida har inte gjort något annat än en tolkning kring att Magnus Andersson drivit kravet att LAS ska skrotas."


Jag vet inte om Johansson själv har läst den ledarsida som han ansvarar för, så låt mig för säkerhets skull påminna honom om den "tolkning" som hans medarbetare gjorde:


"Utsorterandet applåderas av Magnus Andersson, ordförande i Centerns ungdomsförbund. Han är visst bördig från Hälsingland.

[...]

De som fyllt 40 eller 50 borde själva begripa att de gjort sitt och bereda plats åt någon yngre. Varför inser de inte att de gjort sitt? Anderssons fråga blir hängande,
obesvarad."



En stilla uppmaning till Johansson mfl: Med tanke på att Andersson inte ens har andats något om uppsägningarna på posten i Umeå, eller uttalat någonting i närheten av den "tolkning" av hans åsikt som ledarskribenten tillskriver honom, är verkligen publiceringen förenlig med punkt 2 av de pressetiska reglerna som jag klistrat in ovan? Är det bara jag som tror att detta fall mycket väl skulle kunna användas i utbildningssyfte som typexempel på hur en tidskrift inte får uttrycka sig för att uppfylla kraven enligt punkt 2?

Det är för övrigt mycket intressant att Johansson använder sig av orden "ett tecken på att valrörelsen har börjat". Det säger nämligen snarare mer om vad vi har att vänta från de socialdemokratiska ledarsidorna framöver än vad det gör om CUF:s anmälan...

onsdag 3 februari 2010

Byggsektorn: Jonas Pettersson (c) kämpar tappert vidare

Det har stormat kraftigt den senaste tiden kring riksdagskandidaten Jonas Petterssons YouTube-film. Somliga har blivit rosenrasande, andra menar att det var helt rätt metod för att väcka debatt i frågan. Själv har han bett om ursäkt och förklarat att hans syfte med filmen inte var att hänga ut byggjobbare, utan att försöka diskutera ett allvarligt problem: Byggsektorns bristande produktivitet.

Säga vad man vill om Pettersson, men strykrädd är han i alla fall inte! Trots alla hotfulla kommentarer och urkorkade knivar i ryggen står han på sig; fast besluten att fortsätta diskutera sakfrågan. Det har han också oförtröttligt gjort på sin blogg: Både här, här, här, här, här, här, här, och här. Det ska han ha credd för.

Idag har Pettersson en riktigt bra artikel på Aftonbladets debattsida om just byggbranschen. Den är väl värd att läsa, i synnerhet för alla de som fortfarande lider av villfarelsen att han är en mediakåt amatörfilmare utan något vettigt att säga.

I sammanhanget tål också att nämnas att självaste Hans Tilly, Byggnads ordförande, välkomnar den debatt som Pettersson egenhändigt har satt igång. I en replik på en Newsmillartikel av Pettersson i ämnet skriver han bland annat följande:

"Centerpartisten Jonas Pettersson, tillika riksdagskandidaten, har lagt ut en egenhändigt tillverkad film på YouTube. Jag vet inte vad Jonas syfte med filmen är, men jag antar att den syftar till att skapa debatt om produktiviteten inom byggsektorn."

[...]

"Men säga vad man vill om Jonas Petterssons riksdagskampanj, han tar upp en intressant fråga, produktiviteten inom byggsektorn."



Det lönar sig att inte ge upp i första taget! Äntligen förs det på riktigt en bred debatt kring produktiviteten inom byggsektorn. Mission accomplished.

(S)-märkta ledarsidor anmäls till Pressombudsmannen


Jag skrev här om dagen om de två S-märkta ledarsidorna som förtalade CUF-ordföranden Magnus Andersson. Idag ser jag i Norran att CUF har anmält de båda tidningarna, Västerbottens Folkblad och Arbetarbladet, till Pressombudsmannen.


Självklart ska ledarsidor vara aktiva i den politiska debatten. Och självklart måste de då även få vara lite elaka i sina tolkningar och analyser. Men gränsen måste gå vid att hitta på citat och sedan använda dessa för att framställa en politisk motståndare i dålig dager. Det var precis detta ledarsidorna på Västerbottens Folkblad och Arbetarbladet gjorde med Andersson.


Lena Sandlin, ledarskribent i Västerbottensfolkblad, har faktiskt i kommentarsfältet till sin ledare erkänt att hon inte hade belägg för sitt citat. Ändå finns det såvitt jag har sett inte någon rättelse eller ursäkt i vare sig tidningen eller på hennes blogg.


Därför tycker jag att det är lysande att CUF har anmält de båda tidningarna. I synnerhet i en valrörelse är det viktigt att ledarskribenter inte förtalar riksdagskandidater i sina spalter, eftersom detta på sikt kan komma att skada den demokratiska processen. Tryckfriheten är en grundbult i vårt demokratiska samhälle. Därför är det yttrest viktigt att kraftigt markera när denna frihet missbrukas. Att sprida falska citat är ett typexempel på ett sådant missbruk. Väljarna måste få ta ställning till vad kandidaterna tycker, inte vad en ledarskribent tycker att de tycker!


Förhoppningsvis kan vi slippa samma smutsliga valrörelse som Socialdemokraterna gick i bräschen för för fyra år sedan. Jag förbehåller mig dock rätten att i detta hänseende vara pessimist. Jag tror att detta ingalunda är slutet på Socialdemokraternas valtaktik, utan bara en förvarning om vad som komma skall.




Update: Även Dagens Media har nu snappat upp anmälan.

tisdag 2 februari 2010

Äntligen börjar (mp) granskas!



Det går bra för Miljöpartiet just nu. En stor förklaring ligger nog i att många Socialdemokrater inte är helt bekväma med Sahlin som partiledare och därmed väljer att migrera till det enda parti på vänsterkanten man kan (det skulle nog krävas minst en Sahlin i kubik för att Vänsterpartiet med Lars Ohly i spetsen skulle kunna vara ett tänkbart alternativ). En annan förklaring ligger nog i att Miljöpartiet med stor framgång lyckats skaka av sig sin "flumstämpel". En tredje förklaring skulle kunna vara den friska fläkt som Wetterstrand är för partiet - ja till och med för hela det rödgröna gänget.

En helt annan förklaring, som allt för sällan dryftas, är att Miljöpartiet har blivit mediernas kelgris. Infopaqs kvartalsmätning från december förra året talar sitt tydliga språk. Jonas Pettersson har kommenterat rapporten på sin blogg.

Det glädjer mig därför att SvD:s ledarsida idag gör en insats på detta område. P J Anders Linder skriver:

"Ett av problemen med Miljöpartiet är deras dåliga miljöpolitik. Den bygger på överbud och önsketänkande och en fix idé om självspäkning som paradväg till det gröna paradiset. Om MP:s partiprogram sattes i verket skulle elpriserna skena, ekonomin sakta in och miljön ta stryk.


Ändå förblir MP märkvärdigt ogranskat. Många tycks utgå ifrån att ett parti som heter något med ”miljö” automatiskt måste ha den finaste miljöpolitiken. Under FN:s klimatmöte i Köpenhamn användes Maria Wetterstrand som oberoende expert av många medier. Bra eller dåligt förslag? Fråga MP!"




Han forsätter med att citera Sofia Arkelstens (m) text från den nysläppta antologin "Med blicken mot framtiden":



"MP-linjen kan sammanfattas i de tre bokstäverna N-E-J: Nej till kärnkraft. Nej till utbyggd vattenkraft. Nej till investeringar i utlandet som del i klimatpolitiken och nej till att fånga in och lagra koldioxid. Nej till ny teknik och mer bioenergi från skogen.”



Det är hög tid att Miljöpartiets politik sätts under lupp så att väljarna får upp ögonen för vårt alternativ. Miljöpartiet tror att lösningen ligger i backspegeln; Vi blickar istället framåt!

måndag 1 februari 2010

(S) blottlägger sin valtaktik: Lögner och förtal


Två S-märkta ledarsidor, Arbetarbladet och Västerbottens Folkblad, har i dagarna öppet redovisat sin taktik för att slippa ta i obekväma frågor: Man undviker sakfrågan och smutskatsar motståndaren. Sedan belägger man sina påståenden med falska citat.

Målet för deras förtalsoffensiv var CUF:s ordförande Magnus Andersson. Han beskriver själv på sin blogg hur ledarskribenternas egna raljanta spekulationer helt plötsligt tillskrevs honom som citat.
Lena Sandlin har i kommentarsfältet till sin ledare erkänt att hon inte hade något belägg för sitt citat. Tydligen var hon "felinformerad":


"Om Magnus Andersson säger att han aldrig uttalat detta måste det naturligtvis vara sant. Då har jag fått felaktig information och ber naturligtvis Magnus om ursäkt."



På hennes blogg står dock lögnerna fortfarande oemotsagda. Hur skulle det vara om Sandlin sa som det var? Att hon kopierat Kennet Luttis ledare i arbetarbladet - att detta var den "felaktiga information" som hon "fått". Att det här med pressetik och förbud mot förtal inte gäller socialdemokratiska ledarskribenter? Att det inte är så lätt att hinna kolla upp alla fakta innan man publicerar en text med tämligen grova anklagelser mot en individ; att collateral damage ingår i beräkningen, för målen helgar alltid medlen?

Tyvärr är det inte första gången på kort tid som S-debattörer utmärker sig med att förtala personer med meningsskiljaktigheter. Byggnadsbloggaren Calle Fridén påstår på sin blogg "Utsikt från ett tak" att den centerpartistiske riksdagskandidaten Jonas Pettersson skulle ha spelat in sin omtalade YouTube-film på arbetstid. På sin blogg skriver han om:


"[...] den politiske tjänsteman som på arbetstid - observera det! - smygfilmade några byggnadsarbetare [...]"

När jag påpekar för Fridén att detta inte stämmer får jag i kommentarsfältet till svar:


"Du tycker inte man får anta att han filmade detta på sin arbetstid???"

Jovisst, Calle, anta saker hur mycket du vill. Men i så fall tycker jag att du ska vara ärlig med att det är ett antagande. Det är du inte. Då blir det en lögn. Då blir det förtal.

Såväl undertecknad som Pettersson själv har i kommentarsfältet dementerat Fridéns uppgifter i bloggposten. Men någon ursäkt eller upplysning från Fridén att han har haft fel, eller att det är ett antagande, står ej att finna. Istället återfinns fortfarande orden "på arbetstid - observera det!" i inlägget, som en evig manifestation av Socialdemokraternas uppenbara valtaktik: Lögner och förtal.

Det kommer bli en smutsig valkampanj från Socialdemokraternas sida. Var så säker.