fredag 29 januari 2010

Något kort om alliansfritts "bus"

Alliansfritt Sverige heter en s-märkt blogg som jag med stor behållning läser så gott som dagligen. Även om jag sällan - nej, aldrig - håller med om skribenternas bild av verkligheten, är det genomgående välskrivna inlägg - ofta med glimten i ögat. Kort sagt en bra debattplattform där man får tillfälle att slipa sina argument och hämta inspiration inför valrörelsen.

Igår uppdagades det att Alliansfritt Sverige hade spammat Centernätet genom att regga en blogg med rss-flöden. De hade helt enkelt utnyttjat Centernätets öppna policy, det vill säga att vem som helst kan regga en blogg under nätverket. Tilltaget upptäcktes av Centernätets administratör efter det att Alliansfritt Sverige själva hade skrivit om detta på sin blogg (ett inlägg som nu förefaller vara redigerat).

Vissa kallar det för bus, andra tycker att det var värre än så. Jag känner inte Anders Utbult personligen, men jag har uppfattat honom som en reko kille som inte med flit skulle sjunka så lågt som att använda sig av negative campaigning. Faktum är att de inte behöver det; den bloggen som Utbult med flera driver talar för sig självt (även om politiken i regel är åt skogen ;D). Personligen är jag övertygad om att det inte var illa menat; att det snarare rör sig om ett bus. Tyvärr ledde buset till att öppenheten på Centernätet blev lidande. Det är riktigt synd.

Men min poäng med detta inlägg är inte att förmå Alliansfritt Sverige och Utbult att be om ursäkt för sitt bus; det har de nämligen redan gjort (se exempelvis kommentarerna här och här). Det ska de också ha all heder för. Nej, poängen är snarare att visa på hur enkelt det kan bli fel - även om man inte har ont uppsåt. Det kan hända vem som helst, även en riksdagskandidat som med lite tillspetsade metoder försöker väcka debatt i en viktig fråga. Givetvis måste man då tåla att få kritik, men man måste också ha rätten att få backa och be om ursäkt.

Jag hoppas verkligen att vi alla kan lära oss något av dessa historier så att vi kan få en valrörelse som präglas av positiv energi istället för negative campaigning. Det blir mycket roligare för alla inblandade då!

torsdag 28 januari 2010

Peter Eriksson, bloggrädd?


I ett repotage som kommer sändas i TV4 nyheterna idag förklarar Peter Eriksson, språkrör för Miljöpartiet, varför han inte bloggar:


- Jag är rädd för att det kan ta mycket tid och att man inbillar sig att man
gjort något på riktigt.


Antingen det, eller så är han rädd för att tvingas möta väljarna på en interaktiv plattform och faktiskt - i ömsesidig dialog - behöva förklara Miljöpartiets många gånger märkliga politik (som att de exempelvis vill utöka public service med en statlig tidning!). Bloggrädd är han uppenbarligen i alla fall.



I vänsterns Gävle kan man inte flytta ett cykelställ



Anders W Jonsson beskriver på sin blogg ett företag med visioner. En korvkiosk vill växa; expandera; bli Sveriges största korkiosk; anställa fler personer och öka omsättningen. Men i vänsterns rike finns det alltid hinder för dem som är kreativa och visionära. Det finns alltid murar som håller dem tillbaks. I detta fall manifesteras muren av ett cykelställ.

Anledningen till att korvkiosken i Gävle inte får bygga ut sin verksamhet är att den vänsterstyrda kommunen vägrar flytta ett cykelställ. Ett fullt legitimt skäl i vänsterns Sverige.

Lars Beckman, riksdagskandidat för moderaterna, har nu erbjudit sig att själv flytta cykelstället så att korvkiosken kan få tillåtas expandera. Att det ska behöva gå så långt. Men tydligen är det inte första gången korvkiosken i fråga bestraffas för sin framgång. Beckman beskriver ytterligare en händelse för fem år sedan:

"Jag kom i kontakt med dem för fem år sedan när företaget fick reda på att
man ville ha fördubblat arrende från kommunen för att det gick så bra för dem
ekonomiskt, enligt ansvarig tjänsteman."


Lyckligtvis gick det väl för korvkiosken den gången. Jag hoppas att det kommer att göra det även denna gång. Men jag kan inte undgå att bäva inför vad vi har att vänta om vänstern kopplar greppet om Sverige efter valet i höst. Vad mer, förutom cykelställ, kommer vänstern att bygga murar av i deras detaljstyrda Sverige? Det är en fråga jag helst inte vill uppleva svaret på.

onsdag 27 januari 2010

SAAB replik: Tur att ingen lyssnade på Enroth och Sahlin

Idag borde egentligen vara en dag utan käbbel kring SAAB-frågan. Spyker har nu kommit överens med GM om ett köp av SAAB. Borde inte Socialdemokraterna vara glada? Visst, en viktig valfråga har försvunnit, men är det inte positivt att regeringen med Maud Olofsson i spetsen lyckades reda ut en situation som många bedömare sedan länge givit upp hoppet om?

Nej, förutsägbart nog fortsätter Socialdemokraterna febrilt sitt försök att göra SAAB till en valfråga. I Tomas Enroths pressmeddelande står följande att läsa:


"Det var tur att ingen lyssnade på Maud Olofsson när hon sade att man skulle
tillverka annat än bilar i Trollhättan."

Vad Enroth förefaller helt har missat är att affären mellan Spyker och GM var långt ifrån given. Det enda rätta då är att planera för hur kompetensen och arbetskraften i Trollhättan ska kunna tillvaratas för det fall affären inte skulle gå i lås. Det gäller att vara beredd för alla olika alternativ - ett förhållningssätt som inte borde kritiseras, utan istället framhållas som regeringsduglighet.

Om nu Olofsson och regeringen har gjort allt vad de kan för att svartmåla svensk industri, vilket såväl Enroth som Aftonbladet vill låta påskina, hade väl Spyker knappast gått vidare med sina planer? Uppenbarligen har Olofsson och regeringen handlat rätt eftersom ett köp tillsist blev av. BT:s ledare är inne på samma spår och kritiserar med rätta Enroths cheap shot. Paul Ronge ger även Aftonbladets löpande rapportering i SAAB-affären en välförtjänad känga.

Den som vill spekulera i vad alternativet hade varit om Enroth och Sahlin hade fått bestämma uppmanas lyssna på följande ljudfil. Snacka om att döma ut SAAB på förhand och inte överväga andra alternativ. Snacka om att inte ta ansvar för dina och mina skattepengar. Å andra sidan är det väl inte en nyhet att Socialdemokraterna inte anser att det är just dina och mina pengar, utan en gottepåse som det står dem fritt att handskas med som de vill. Det sistnämnda verfieras allt för tydligt av Enroths pressmeddelande där han talar om att "regeringen har gått i borgen för SAAB". Med vems pengar, frågar jag mig...?

måndag 25 januari 2010

SAAB-affären: Sahlin blev brädad av Spyker




Nu verkar det onekligen som att SAAB kommer få en ny ägare till slut. Stort grattis till Trollhättan och alla anställda på SAAB. Jag hoppas verkligen att detta är en lösning som gynnar SAAB och Trollhättan på lång sikt - även om det kommer att krävas en hel del effektivisering för att vända företagets långa trend av olönsamhet. En sak är klar: Ett statligt ägande hade varit till förfång för såväl SAAB som svenska skattebetalare och jag är gränslöst glad över att vi hade en näringsminister med kraft nog att hålla emot. Vad vänsterfalangens alternativ var vet vi alla...

En person som torde ta emot beskedet idag med blandade känslor är Socialdemokraternas Mona Sahlin. Absolut inte för att jag tror att hon missunnar de SAAB-anställda att affären blev av, utan för att hon och hennes hejdukar under dryga halvåret har använt SAAB som ett slagträ mot regeringen och framförallt Maud Olofsson.

Det vore ytterst klädsamt om Sahlin hade mod nog att be Olofsson om ursäkt för alla påhopp under denna period; påhopp som knappast varit SAAB-affären till gagn. Medan Olofsson och hennes medarbetare kämpat som bävrar för att möjliggöra en affär, har Sahlin & co gjort allt vad de kan för att strö salt i såren och underminera Olofssons arbete. Hur de tänkte att detta skulle hjälpa SAAB vete gudarna, men det kanske fanns andra underliggande motiv som skvalpade i skuggorna?

För hur var det nu med Sahlins mirakelkur för att rädda SAAB? Ville hon köpa företaget, eller inte...?





Andra bloggar om SAAB-affären: Per Ankersjö, Magnus Andersson, Johan Hedin


SAAB-affären i media: SvD SvD2 Ny Teknik Sydsvenskan AB AB2 AB3 DN GP

Jonas Pettersson (c) retar gallfeber på vänstern

Min gode vän och kollega Jonas Pettersson kandiderar till riksdagen för Centerpartiet i Stockholms stad. Efter medlemsomröstningen och valberedningens utlåtande står han på en fjortonde plats - en bra placering för att vara ett så pass okänt namn som Jonas. Tro inte för den sakens skull att han inte kommer att vara ett omtalat namn under valrörelsen. Få personer jag har träffat är så pålästa som Pettersson, och få personer har modet att sticka ut hakan och ta i obekväma frågor som han. Om detta vittnar helgens turbulens.

Det hela började med att Pettersson i början av januari lade upp ett YouTube-klipp där han utmanar byggsektorns improduktivitet:






Naturligtvis är filmen provocerande. Det är själva poängen; medlet för att väcka debatt i en fråga som få har varken orken eller modet att ta i. Och uppenbarligen har metoden givit avkastning.


Klippet snappades upp av vänsterbloggen "Alliansfritt Sverige". Inte ett, utan två inlägg vigdes åt att sprida bilden av Petterson som en hemsk människa. Flera andra bloggar hakade på och fortsatte på den inslagna vägen att raljera över Pettersons politik och person. "På slak lina", "Yttrandefrihet FTW" och "Utsikt från ett tak" är bara några exempel. Det mest slående är att ingen av dessa bloggar lyckas bemöta Pettersson i sakfrågan. De reducerar sig istället till att kalla Petterson för diverse saker, klappa honom på huvudet och säga att "du lille vän har väl ingen aning om hur det är ute i verkligheten". Frågan är vad Alliansfritt Sverige med flera har att säga om Petterssons uppgifter att Gudrun Schyman faktiskt varit inne på samma spår?

Vad de inte anade var att deras ursinniga offensiv mot Pettersson i bloggosfären skulle ge honom ett medialt genomslag för sina teorier. I fredags gjorde TV4 Uppland ett repotage med anledning av Petterssons film:





Förutom inslaget i TV4 Uppland ligger det fler rapporteringar i andra medier och väntar. Pettersson utvecklar även sitt resonemang på sin blogg under rubriken "Är byggjobbare lata?". Där dementerar han några av de påståenden som vänsterfalangen har försökt smeta på honom, samtidigt som han underbygger de påstående som han faktiskt kommit med.


Det är olyckligt att fokus i media och bloggosfär har hamnat på den enskilda byggarbetaren. Detta var naturligtvis inte Petterssons avsikt, vilket han själv också påpekar på sin blogg. Hade Petterson vetat om vilken uppmärksamhet hans film skulle få är jag övertygad om att han hade varit mer eftertänksam kring hur hans film skulle uppfattas.


Faktum kvarstår dock att Pettersson sätter fingret på en riktigt öm punkt - nämligen byggsektorns imrpoduktivitet. Vi vet vad han vill göra åt saken, men frågan är vad vänsterfalangen har för lösning? Ser de ens problemet? När de slutat med sina sandlådefasoner och börjar diskutera sakfrågan, ja då kan det bli riktigt intressant!


Andra som bloggar om detta: Staffan Danielsson, Johan Hedin, Per Ankersjö och Dayana Jadarian

Edit: Jag hade lite för bråttom när jag skrev detta inlägg och råkade sortera in bloggen "På slak lina" under "vänsterbloggar". Oerhört klantigt av mig och jag ber verkligen om ursäkt Uffe.

fredag 22 januari 2010

Låt Mona få köpa sin väska!



Dagens storm i ett vattenglas står aftonbladet för. I en hypad artikel i såväl papperstidningen som på nätet kritiseras Mona Sahlin (s) för att hon poserar med en Louis Vuitton väska, värde cirka 6000kr.

Hur löjligt är inte detta? Naturligtvis måste Mona få köpa vad hon vill för sina egna pengar. Prioriterar hon en dyr väska måste hon få göra det, det har ingen någon rätt att kritisera henne för. Jag kan hålla med om att det kan klinga falskt när Mona samtidigt talar om de ökade klyftorna i samhället. Men även om jag ofta stör mig på att de rödgröna ganska ofta har svårt för att passa in i mallen för den egna politiska agendan, är detta ändå att dra det hela ett steg för långt. Än mer absurt blir det om man betänker att väskan, enligt Monas pressekreterare, är en present från en vän. Vad ska hon säga? "Oj vilken fin väska, men jag kan tyvärr inte ta emot den. Jag är sosse vet du..."

Skärpning Aftonbladet! Bättre kan ni. Granska Socialdemokraternas politik istället. Där finns det mycket mer att kritisera. Jag hoppas innerligt att Sahlin dyker upp i en Chanel-dräkt vid nästa partiledardebatt - bara för att göra ett statement.

torsdag 21 januari 2010

Sökes: Ny grafisk designer till SvT

Igår var av naturliga skäl partiledardebatten i riksdagens kammare ett hett ämne i alla medier - så även i SvT:s Aktuellt. Jag missade dock merparten av det som sades eftesom jag febrilt försökte hitta Centerpartiets logga på de stora TV-skärmarna i bakgrunden.

Vad är det för inkompetent idiot som har valt i princip exakt samma bakgrundsfärg på illustrationen som på vår logga? Hur kan man vara så urbota korkad?



En skitsak kanske, och jag är böjd att hålla med. Men det säger en hel del om vår älskade "opartiska" public service. Jag tror nämligen aldrig i livet att de skulle ha valt en röd bakgrundsfärg. Då skulle någon ha reagerat.
Man kan tycka att SvT med en större budget än vad samtliga privata TV-kanaler har tillsammans borde kunna anställa en grafisk designer med visst mått av kompetens? Det är skönt att veta att mina skattepengar går till seriös verksamhet...

tisdag 19 januari 2010

En stank av unken och cynisk manssyn - Oppositionens gemensamma försvarspolitik, Del 3

De rödgröna släppte igår sin gemensamma försvarspolitiska plattform "En rättvis värld är möjlig" med anledning av Folk och Försvars rikskonferens i Sälen.



Denna del 3 av min analys här på bloggen rör den fördomsfulla manssyn som genomsyrade oppositionens försvarspolitiska redogörelse.



Det var få saker i de rödgrönas förslag som fick mig att höja på ögonbrynen. Det mesta av substans var antingen S-märkt politik eller axiomer. Men det fanns en sak som faktiskt gjorde mig riktigt upprörd. Det var den unkna och cyniska manssyn som de rödgröna oblygt för fram i sina förslag. Männen framställs generaliserande som onda och oförbätterliga, medan kvinnor är goda och antingen offer för mäns våld och sexism eller lösningen på dessa problem.



Att möjliggöra för fler kvinnor att tjänstgöra i försvaret och delta i fredsbevarande internationella insatser är en självklarhet. Alla som vill och är lämpade för uppgiften ska naturligtvis ha möjlighet att ta värvning - oavsett kön, etnisk tillhörighet eller andra irrelevanta parametrar. Alla strukturer som hindrar detta måste brytas ned, liksom att alla kränkningar - vare de sexistiska, rasistiska eller andra - aktivt ska beivras. Inget snack om saken. Lika viktigt är det att stödja krigets offer och ställa förövarna till ansvar för deras brott - oavsett om offer eller förövare är man eller kvinna. Sedan är det nog tyvärr så att förövarna i krigsdrabbade områden i regel är män, men att generalisera i så grova drag som de rödgröna gör i sitt gemensama dokument är inte en konstruktiv väg att gå. Det är inte att begagna sig av ett jämställt tänk. Det är den raka motsatsen.



På ett ställe insinuerar dessutom de rödgröna att svenska manliga fredsbevarande soldater skulle bidra till en ökad prostitution i konflikthärjade områden - ett förfärligt påstående! Hur ska man annars tolka följande citat:


”Idag utgör kvinnorna […] endast 12 % av försvarsmakten. […] Alarmerande rapporter visar att närvaron av enbart manliga fredsbevarande styrkor gör att förekomsten av prostitution ökar. En rödgrön regering kommer därför att arbeta för att nå en jämnare könsfördelning inom försvarsmakten.” (mitten av s. 6)



Jag kan tyvärr inte tolka stycket på något annat sätt. Det handlar uteslutande om den svenska försvarsmaktens ojämna könsfördelning och de rödgröna missar att förklara hur en jämnare könsfördelning i de svenska förbanden effektivt skulle påverka förekomsten av nyttjande av prostituerade i andra förband, om det nu är det de syftar på.



Men oavsett hur man väljer att tolka citatet ger uttalandet ändå sken av en mycket oroväckande och skev mansbild. De rödgröna verkar utgå från att män i allmänhet vill köpa sex av prostituerade, så är det och så har det alltid varit. Lösningen på detta problem är att rekrytera fler kvinnor – för männens beteende går inte att ändra på.



Det är en cynisk och fördomsfull syn på män som de rödgröna öppet redovisar i sin delrapport och det är skrämmande att de så oblygt sätter den på pränt. Vad har vi män att vänta för påhopp från de rödgröna härnäst?

Afghanistan? Var god dröj. - Oppositionens gemensamma försvarspolitik, Del 2

De rödgröna släppte igår sin gemensamma försvarspolitiska plattform "En rättvis värld är möjlig" med anledning av Folk och Försvars rikskonferens i Sälen.

Denna del 2 av min analys här på bloggen rör den just nu mest heta försvarspolitiska frågan i Sverige, nämligen det svenska deltagandet i den fredsbevarande styrkan i Afghanistan - en fråga som de rödgröna till varje pris vill undvika.

Det viktigaste beskedet var nog faktiskt att oppositionens inställning i Afghanistanfrågan fortfarande är status quo: (s) stödjer en fortsatt närvaro, (mp) vill ta hem samtliga svenska trupper snarast möjligt, medan (v) i sin protektionistiska anda aldrig ville skicka dit några svenska soldater över huvud taget. Detta innebär att oppositionen är helt oeniga i frågan om den idag viktigaste internationella insatsen. Hur Sahlin ska kunna reda ut denna soppa vete gudarna. En sak är dock klar: Ohly kommer inte vika en tum! Han har redan gjort klart att detta är en principfråga.

Är det alltså detta vi har att vänta oss av det rödgröna samarbetet även i fortsättningen? Om Ohly säger nej vågar inte Sahlin peka med hela handen. Hur ska det då bli med de rödgrönas skattehöjarpolitik där vi har ett spann på hela 20-55 miljarder i skattehöjningar mellan (s) och (v) förslag? Man får ju nästan hoppas att det istället blir (mp) som säger nej då eftersom de har föreslagit skattehöjningar på "bara" 17 miljarder... Hugah!

På vänsterfronten intet nytt - Oppositionens gemensamma försvarspolitik, Del 1

De rödgröna släppte igår sin gemensamma försvarspolitiska plattform "En rättvis värld är möjlig" med anledning av Folk och Försvars rikskonferens i Sälen.

Denna del 1 av min analys här på bloggen rör de mer generella dragen i de rödgrönas första områdespolitiska överenskommelse.

Vi som arbetar med försvarsfrågor såg med spänning fram emot detta dokument eftersom oppositionen hittills stått mycket långt ifrån varandra i försvarspolitiska frågor. Ett tydligt exempel på detta står att finna i de rödgrönas respektive budgetmotioner. Där försökte de ge sken av att vara överens genom att presentera ett "gemensamt" rödgrönt förslag om bantningar av försvarsbudgeten med 2 miljarder årligen. En närmare granskning av siffrorna visade dock på total oenighet. Socialdemokraterna vill minska anslagen till internationella insatser och öka anslagen till anskaffning av försvarsmateriel, medan miljöpartiet vill öka anslagen till internationella insatser och minska anslagen till anskaffning av försvarsmateriel. Vänsterpartiet vill ha ett nationellt försvar och avvisar regeringens förslag på utökade resurser till internationella insatser. Öppet race med andra ord.

De som förväntade sig under vid lanseringen av den gemensamma försvarspolitiken måste dock ha blivit besvikna. Hur försvarspolitiken ska finansieras och prioriteras nämndes inte med ett enda ord. Inte heller den just nu mest brännheta försvarspolitiska frågan, det svenska deltagandet i den internationella fredsbevarande styrkan i Afghanistan, bemödade sig oppositionen med att nämna i sin första gemensamma politiska plattform inför valrörelsen. Det säger en hel del om hur svårt det måste ha varit för partierna att enas om någonting alls, även om vissa andra verkar jubla över minsta framgång i förhandlingarna.

Det var alltså intet nytt på vänsterfronten. Plattformen handlade snarare om vad som inte kommer att hända på försvarsområdet med en rödgrön regering. SvD:s Claes Arvidsson sammanfattade det hela mycket bra i sin signerade ledare i ämnet: "Sahlin vill att vi ska dra en lättnadens suck". Men några klara besked var det inte tal om, inte ens i de områden där de stolt proklamerat att de är "överens". Det är allmänt känt att det råder en djup splittring mellan de rödgröna i flera centrala försvarspolitiska frågor. Värnplikt kontra frivillighet är en fråga. Export av försvarsmateriel är en annan. Hur löser man då detta på en snillrikt sätt så att splittringen utåt sett inte ska synas? Jo, man gömmer frågorna i olika utredningar! På så vis kan (s) och (v) hävda att de kämpar för att behålla värnplikten (till skillnad från alliansens förslag om frivillighet i fredstid), medan (mp) inte behöver försvara sin helomvändning i frågan. På samma sätt kan (mp) och (v) stoltsera med att överenskommelsen innebär en mer restriktiv export av försvarsmateriel, samtidigt som (s) fick med skrivningar om att svensk försvarsindustri ska stärkas och vara "internationellt konkurrenskraftig". - Det håller inte, tänker nog de flesta. - Jo då, svarar de rödgröna, frågan kommer att utredas: Var god dröj.

Vad gäller deras politiska strategi är det heller intet nytt på vänsterfronten. Taktiken går igen, nämligen att lova lova lova utan att ens vara i närheten av att ha täckning för sina förslag i budgeten. Det finns två slående exempel på detta i den gemensamma försvarspolitiska plattformen. För det första vill de öka antalet soldater i FN-ledda fredsbevarande insatser, trots att både (s) och (v) kapat denna budgetpost markant i sina budgetförslag (s-budget, v-budget). För det andra slår de rödgröna fast att Sverige ska ha ett trovärdigt svenskt försvar som ska verka avskräckande och som ska vara väl förberett att självt stå emot ett fientligt angrepp. Samtidigt är de överens om att kapa försvarsbudgeten med 2 miljarder årligen, nästan 5 % av den totala försvarsbudgeten. Och här är de rörande överens om i alla fall en sak, nämligen att förbandsverksamheten och beredskapen ska bantas. Hur de får ihop den ekvationen går mig helt förbi. Men det kanske kommer en utredning om detta.

måndag 18 januari 2010

Hyckleriets fula tryne


I SvD:s pappersupplaga rapporterades det i lördags (16/1) att vänsterpartiets partiledare Lars Ohly opererat sitt knä hos den privata vårdgivaren Sophiahemmet. Vänsterpartiet och Lars Ohly är de största och mest extrema kritikerna av privata alternativ inom vård, skola och omsorg. Skulle de få bestämma skulle individens valmöjlighet mellan olika vårdgivare avskaffas till förmån för en enda stor och homogen offentlig vårdgivare. Att uppgiften därmed inte rönt större uppmärksamhet i media än så är ganska märkligt. Å andra sidan är det långt ifrån första gången oppositionsledare inte lever som de lär.
Ohly själv försvarar sitt agerande med att skylla på företagshälsovården som remitterade honom till Sophiahemmet. Dessutom menar Ohly att det egentligen inte är så problematiskt eftersom Sophiahemmet har ett avtal med landstinget, varför det vore orimligt att avböja vård "som trots allt är landstingsfinansierad".
Det är undanflykter som missar målet med flera kilometer. I Stokholm har nämligen den liberala reformen vårdval Stockholm genomförts (en reform som vänsterpartiet för övrigt gör allt de kan för att ta bort). Genom vårdval Stockholm kan Ohly välja precis vilken vårdgivare han vill. Vänsterpartiet och Ohlys främsta invändning mot privata alternativ är att de drivs av vinstintresse. Därför är det mycket anmärkningsvärt att Ohly väljer att göra avkall på sin politiska agenda när han faktiskt har ett val att inte göra det.
Som liberal lägger jag mig inte i vilka val andra individer gör i sina liv. Valfrihet och egenmakt över vardagen är grundbultar i min politiska uppfattning. Om Ohly själv anser att vården på Sophiahemmet är bättre eller eljest mer tillgänglig än de offentliga alternativen ska han självklart ha rätt att välja det. Det är alltså inte Ohlys val utan hyckleriet jag vänder mig mot. Ohly var inte tvingad att vända sig till den vårdgivare som han remitterades till - vårdval Stockholm gav honom en möjlighet att välja att sätta sina politiska principer - även icke-liberala sådana - i första rummet. Ändå gjorde han inte det. Det säger en hel del om Ohlys karaktär.

måndag 11 januari 2010

Radioaktiva räkor

Julefriden har upplösts och normala rutiner trätt i dess ställe. Därför tänkte jag passa på med en mjukstart av det nya året här på bloggen. Detta inlägg är visserligen lite off-topic, men detta är så absurt att jag bara måste få posta en bild.

På julafton stod jag i min mors kök och rensade räkor när denna krabat dök upp ur påsens djup. (Bilden är tagen med mobiltelefon, så ni får ursäkta den undermåliga upplösningen...)

Jag har ingen aning om vad det är för otyg som smugit sig med i räktrålarens nät, men om detta mot all förmodan skulle vara en räka tror jag nog att vi har funnit en hittills hemlighållen lagringsplats för kärnavfall i Ishavet... Tyvärr förolyckades skaldjuret innan jag fick tillfälle att dissekera det, så dess mer precisa identitet kommer troligtvis för evigt att vara höljt i dunkel.
God fortsättning.