måndag 4 oktober 2010

Framåtsyftande eftervalsanalys: Om S och SD

Detta inlägg är en del av Kent Perssons veckovisa bloggdebatt. Tyvärr hann jag inte skriva detta inlägg i förra veckan, men det får gå ändå.

Temat för bloggdebatten var "valanalys med blicken i framtiden". Jag har därför tänkt att viga detta inlägg åt ett ämne som jag hittills ännu inte berört: Sverigedemokraterna.

"Vi ger aldrig Sverigedemokraterna inflytande – aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång! Och det gäller också passivt inflytande."

Det var Mona Sahlins mantra under valrörelsen. Jag tillhörde dem som tyckte att det var vansinnigt ostrategiskt att använda SD som slagträ i valdebatten. Detta eftersom det dels gav SD större betydelse än de förtjänar, och dels förstärkte bilden av dem som martyrer - vilket var den mediastrategi som banade väg för SD in i riksdagen; en disciplin som Jimmie Åkesson också bemästrar på ett minst sagt skickligt sätt.

Nu, efter valet, låter det dock något annorlunda från Sahlin. Det där med passivt inflytande har glömts bort. I två viktiga symbolfrågor - val av talman och Afghanistantrupperna - har hon och hennes oppositionskamrater meddelat att de tänker lansera en egen politisk linje; därmed servera SD vågmästarrollen på ett silverfat.

Varför gör då Mona Sahlin såhär? Ja, min högst personliga analys är att hon vill sätta Fredrik Reinfeldts minoritetsregering på prov; än så länge anser inte Sahlin att det är kört för henne att få bilda en egen regering, det är bland annat därför hon fortfarande sitter kvar som partiledare, S totala valfiasko till trots. Men för att få den chansen måste hon se till att göra livet surt för Reinfeldt.

Valet av talman idag får därmed bli ett lackmustest på min tes. Sahlin har nämligen en möjlighet att gå segrande ur slaget hur rösterna än faller: Om Härstedt blir vald kan Sahlin nämligen stolt konstatera att "Alliansen med en gång förlorade sin första omröstning, och hur ska de då kunna styra riket på egen hand?", och om Westerberg blir vald kommer Sahlin istället kunna konstatera att "redan i första omröstningen behövde Alliansen ta hjälp av SD - det var det här vi varnade för!".

Strategiskt smart, om än retoriskt fult, kan det tyckas. På kort sikt, kan jag möjligtvis hålla med. På lång sikt är det däremot urkorkat, även från ett strategiskt perspektiv. Om Mona Sahlin och hennes vänner även i fortsättningen har för avsikt att använda SD som politisktslagträ mot Alliansen kommer det bara att gynna Sverigedemokraterna. Förlorarna kommer att vara alla som bor i Sverige eftersom inga viktiga beslut kommer att kunna fattas av en riksdag där vilda västern råder.

Jag hoppas att jag har fel och att Socialdemokraterna genom sitt agerande idag också kommer att bevisa det. Det sista Sverige behöver just nu är ett blame-game med ett SD i mitten och en Jimmie Åkesson som kan resa sig över galenskaperna och i sammanhanget framstå som ansvarsfull och sympatisk. Det är nämligen precis vad SD vill just nu.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar