fredag 17 september 2010

Datalagringsdirektivet trumfar IPRED - bra eller dåligt?

Jag läste igår på DN.se att det första IPRED-målet i Sverige nu skickas till EG-domstolen för förhandsavgörande. Anledning är att försvaret har invänt att IPRED-lagstiftningen är i konflikt med det antagna, men i Sverige ännu inte implementerade, Datalgaringsdirektivet. (Beslutet från HD.)

I grund och botten är detta bra. För det första för att vi får en ordentlig prövning av hur IPRED-direktivet ska tolkas, för det andra för att vi får en prövning av om EU:s hastigt ihopsydda lapptäcke av direktiv på internetområdet verkligen håller i sömmarna.

Knäckfrågan är hur man ska tolka art 1 och art 4 i DLD, där det slås fast att de lagrade uppgifterna endast får användas för utredning, avslöjande och åtal av allvarliga brott, samt att endast behöriga myndigheter får ges tillgång till uppgifterna. IPRED ger som bekant rättighetsinnehavare möjlighet att via domstol få tillgång till samma typ av uppgifter, varmed det finns en uppenbar konflikt mellan de båda direktiven om vem som har rätt att få ut uppgifter. De uppgifter som IPRED tar sikte på ska ju nämligen lagras enligt DLD, och får då bara lämnas ut till behöriga myndigheter. Mikael Nilsson skriver mer om detta.

För egen del har jag således strikt objektivt svårt att se någon annan slutsats än att DLD gör det omöjligt för operatörerna att lämna ut uppgifter till andra än behöriga myndigheter, och i så fall endast i syfte att lösa grov brottslighet (vilket en uppladdning av några ljudböcker knappast kan klassificeras som). Mycket talar för att detta skulle kunna bli en tämligen pinsam dom för EU-institutionerna, där ett tidigare direktiv underkänns på grund av att man inte tagit det i beaktan vi tillskapandet av ett senare.

Men jag är inte odelat hoppfull. EG-domstolen har rätt att tolka direktiven utifrån den samlade EG-rätten. Därmed har de också rätt att slå fast hur hela eller delar av direktiven ska läsas. Det finns alltså en möjlighet att EG-domstolen helt sonika konstaterar att direktiven inte är i konflikt med varandra - BAU. Därtill håller Kommissionen just nu på med en översyn av DLD. Det är inte helt otänkbart att de tagit intryck av HD:s hänskjutning av IPRED-målet till EG-domstolen och därmed planerar förändringar av DLD som skulle undanröja det hinder för att tillämpa båda direktiven som eventuellt finns. Skulle EG-domstolen då komma fram till att en konflikt föreligger i det hänskjutna fallet skulle det visserligen skydda Ephones kund i detta fall (eftersom direktivändringen knappast kan åberopas retroaktivt), men hjälpa föga för alla kommande IPRED-mål.

Fråga har även uppkommit huruvida HD:s beslut kan tas som intäkt för att skjuta på implementeringen av DLD i Sverige. Det var även en av de frågor som Lena Ek och Christian Engström skickade till Cecilia Malmström. Även om Malmströms svar lämnade mycket att önska, tolkar jag det som att så ej är fallet. Jag ställer mig också frågande till Karl Sigfrids slutsats att en implementering av DLD skulle vara ett otillåtet fall av ministerstyre (även om jag hoppas att han har rätt). En sådan implementering skulle nämligen inte påverka varken förevarande fall eller de IPRED-fall som latent ligger och väntar på HD:s avgörande, eftersom tidsfristen för DLD redan runnit ut, varmed direktivet torde äga direkt effekt vid svenska domstolar (vilket för övrigt är mitt svarstips på HD:s andra fråga).

En annan otrevlig konsekvens för det fall att EG-domstolen underkänner IPRED med hänvisning till DLD, förutsatt att Kommissionen inte rättar till konflikten, är att vårt arbete mot en implementering av DLD skulle innebära att vi, om när vi lyckats, på köpet får tillbaks IPRED, och därmed måste fortsätta striden på den fronten. Lite av en lose-lose.

Som motståndare av IPRED är jag naturligtvis glad över HD:s beslut. Men jag känner likväl en hopplöshet inför det faktum att man ska behöva sätta sitt hopp till DLD för att bli av med IPRED. Det känns smutsigt på något sätt.

----
Andra som bloggat: Juristens funderingar, HAX

2 kommentarer: