tisdag 6 juli 2010

Ring Broman i Almedalen, Tisdag

Efter nästan två dygn i Almedalen kan jag konstatera att det som är bra med Almedalen är att det är ett fasansfullt tempo och att det alltid händer spännande grejer. Det som är dåligt är att man aldrig har tid att blogga om det. Men här följer i alla fall ett första uppsamlingsheat.


1. Vem ska fylla Moderaternas skor?

Den stora snackisen på måndagen var efterdyningarna av Fredrik Reinfeldts tal där han lovade att inte sänka skatterna under 2011. Smart konstaterar Erixon, och jag är böjd att hålla med. M har medvetet närmat sig S. Det märks extra tydligt på den "kopierade" valaffischen (genialiskt btw!). Men frågan är vem som ska fylla det tomrum som M lämnat efter sig? Där har Centerpartiet en given roll, som blev än mer given efter Reinfeldts löfte om skattesänkningsstopp. Centerpartiets skattevision ser nämligen helt annorlunda ut.



2. Biskop Koskinens hjärnsmälta

Vi är nog många som ogillar Sverigedemokraternas politik. Det har vi också rätt att göra. Men de har också samma rätt att göra sin röst hörd under samma villkor som alla andra. Därför är det extremt olyckligt att biskop Lennart Koskinen försökte avbryta SD:s debatt bara för att han inte gillade deras budskap. Yttrandefriheten är värd mer än så, någonting som Koskinen verkligen borde ta sig en funderare på. I en demokrati måste allas rätt att yppa sin mening vara lika stor, även idioternas.



3. F! har för mycket pengar

Hur ska man annars tolka deras beslut att elda upp 100 000 kronor? En kampanj som rimmar ganska illa med Schymans klassiska retorik. Mitt tips är att kampanjen inte direkt kommer att locka några fler finnansiärer till partiet. Vilket är synd, eftersom ett F! på cirka tre procent inte vore helt fel.




4. På tal om dirty campaigning
Det har gråtits många krokodiltårar på sveavägen de senaste veckorna. Tydligen så "mobbas" Mona Sahlin, ett påstående som jag finner mycket märkligt. Att försöka leka prinsessan på ärten är inte ett speciellt förtroendeingivande drag hos en statsministerkandidat som dessutom saknar just precis förtroende. Däremot är det ett faktum att Maud Olofsson under fyra år fått utså mycket värre saker. Men det får man tåla som politiker, speciellt om man driver en politik som får kampanjarbetarna på Sveavägen att tugga fradga. Senaste exemplet är det felaktiga och illasinnade ryktet att Maud Olofsson skulle avgå efter valet. Det faktum att Peter Eriksson gav sig in i debatten är ett tecken på att vänsteroppositionen inte skyr några medel för att vända negativ fokus från Mona Sahlin till Maud Olofsson. Störtlöjligt i och med att detta endast är ett klassiskt skvallertidningsrykte (läs: aftonbladet). Dirty campaigning och mobbning var det när det handlade om Sahlin ja. Krokodiltårar och ömma tår. Gäsp. Men ingen fara på taket. Vi sitter lugnt i båten; ju mer det stormar kring oss, desto högre fart når vi ;)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar