tisdag 13 juli 2010

Aftonbladet som domare, jury och bödel


Jag hade egentligen inte tänkt att skriva någonting om Sven-Otto Littorin. Jag vet varken mer eller mindre än någon annan om vad som har hänt och det känns ganska meningslöst att delta i spekulationerna och ryktesspridningen. Men ju mer jag matas av "nyheter" kring detta, desto mer förbannad blir jag.

Jag vet inte om Littorin har gjort det han anklagas för. Det är det ingen mer än han som vet. Har han gjort sig skyldig till brottet är det naturligtvis högst allvarligt. Detta oavsett vad man kan tänkas tycka om sexköpslagen, eftersom rådande lagstiftning måste gälla för alla. Men poängen är att Littorin varken är dömd för, eller har erkänt något brott. Då är han i lagens ögon oskyldig och ska också enligt lag behandlas som det. Utom i Aftonbladet? Han är heller inte åtalad eller misstänkt för det påstådda brottet. I fall som detta bör man därmed vara ytterst försiktig med att peka ut någon som brottsling. Utom i Aftonbladet?

Jag tror att vi är många som undrar vilka belägg Aftonbladet egentligen har för sin ryktesspridning. Ett fejkat alter-ego och ett mobilnummer som båda uppges, men inte utom allt rimligt tvivel kan fastställas, tillhöra Littorin. Det är allt Aftonbladet påstår sig ha i form av fysisk bevisning. Det räcker ärligt talat inte speciellt långt.

Ändå är man iskall i sin paketering av nyheten. I en klassisk trestegsraket säljs nyheten in till läsarna ett liten bit i taget. Vad man mellan raderna säger är att "vi vet någonting som ingen annan vet, och snart kommer fakta". Sedan presenteras en förvånansvärt tunn nyhet under rubriken "Sålde sex till Littorin". Oavsett den direkt missvisande rubriken var Littorin redan på förhand dömd. Därefter kommer de snaskiga detaljerna:

”Han var ganska försynt och lite mesig”, säger Anna om mötet med Sven Otto Littorin.


Vad motiverade Aftonbladet att återge detta? Fick de ett starkare case tack vare det? Nej, naturligtvis inte! Och det spelar ingen roll om Littorin hade erkännt eller ej. Sådana privata detaljer ska inte publiceras. Det handlar om respekt. Men Aftonbladet tar sig återigen friheten att vältra sig i människors mest privata bara för att få en bra story. Det gör mig ärligt talat illamående.

Efter det kommer snyfthistorien. Såja! Det faktum att Littorin endast har dementerat uppgifterna, inte kallat "Anna" för lögnare, och att det istället är Aftonbladet som pekar ut Littorin som lögnare är väl bara en nyansskillnad i Aftonbladets värld? I denna historia är det "Anna" som är offret, oavsett att några konkreta och offentliggjorda bevis mot Littorin än så länge lyser med sin frånvaro. I denna historia är inte Littorin en människa vars personliga integritet och rätt att betraktas som oskyldig innan motsatsen bevisats är värd att värna om. I denna historia är han lösnummer och gluff gluff.

Det som gör det hela än mer smutsigt är att Aftonbladet valde att vänta med att börja dra i tåtarna till dess att Almedalsveckan började. Jag brukar inte vara konspiratorisk, men det känns som ett lite för bra sammanträffande för att vara ett sammanträffande. Aftonbladets politiska agenda är ju inte direkt okänd - Socialdemokraterna ska backas upp till varje pris.

Att då även Mona Sahlin hakar på tåget och bara förutsätter att Littorin är skyldig gör inte saken bättre. Hon om någon borde passa sig för att kasta sten i glashus - i synnerhet då hennes glashus inte är obekräftat utan finns på riktigt.

Självklart ska media granska makthavarna. Självklart ska relevanta skandaler upp till ytan så att väljarna kan fatta ett välgrundat beslut på valdagen. Men lika självklart ska tidningar som Aftonbladet också visa respekt för människor och inte publicera grova rykten eller icke välgrundade anklagelser - vem de än är. Det är en fundamental förutsättning för yttrandefriheten. Förtal är faktiskt på goda grunder straffbart. Och i detta fall har Aftonbladet sedan länge passerat anständighetens gräns - oavsett om Littorin är skyldig eller ej.

4 kommentarer:

  1. Den som är konspiratiriskt lagd kan ju även fråga sig om samma uppfattning och starka avståndstagande hade uttryckts i denna blogg om nyhetsdrevet hade jagat någon av oppositionens förgrundsgestalter... ;) Endast en stilla undran.

    Tror för övrigt att detta inte utgör förtal då det tycks finnas visst fog för skriverierna och han är en synnerligen offentlig person.

    SvaraRadera
  2. Hade det skett på samma premisser hade jag med all sannolikhet gjort det. Du får vara precis hur konspiratoriskt lagd du vill, men som stöd för detta kan du kika på min kommentar om Mona Sahlins väskaffär om du vill.

    Självklart faller detta inom ramen för förtal. För det första med beaktande av att det som presenterats knappast får anses som fastställt. För det andra med hänsyn till det sätt som uppgifterna presenterats.

    Eller tycker du att media ska få publicera vilka obekräftade rykten eller anklagelser som helst om offentliga personer?

    SvaraRadera
  3. Ett uttalande utgör inte förtal bara för att det inte är fastställt att det hela är sant. Det räcker att tidningen haft fog att tro att det rört sig om riktiga uppgifter och att dessa kommer från en trovärdig källa. (Det finns både ett subjektivt och ett objektivt kriterium i förtalsparagrafen.) Det är i praxis även fastslaget att offentliga personer i allmänhet och politiker i synnerhet får tåla mer i form av granskning och skriverier. Huruvida detta är förtal eller inte kan vi spekulera länge i då Aftonbladet definitivt är ute i tassemarkerna. Jag tror dock att de utifrån den legala aspekten haft fog för sina skriverier. Den moraliska delen låter jag vara osagd.

    Vad gäller frågan om våra medier ska få skriva vad som helst så är naturligtvis svaret nej. Dock anser jag inte att allt det de skriver måste vara ställt bortom rimligt tvivel och att personen måste vara dömd innan det får skrivas om det. Den inställningen borgar inte för undersökande och granskande journalistik, vilket jag anser vara ett av fundamenten i samhället - att tryckfriheten tillåts existera och att makthavare granskas. Ramen för detta sätts bland annat av reglerna om förtal.

    SvaraRadera
  4. Tack för din kommentar anonym,

    Jag är fullt medveten om de dualistiska rekvisiten i förtalsparagrafen. Det är också just precis det subjektiva rekvisitet som jag riktar in mig på i inlägget ovan. Det kan inte bara räcka med att tidningen subjektivt "bedömde källan som trovärdig" - det måste även ställas krav på någon form av objektiv bevisning som kan styrka denna tes. De belägg som AB har anfört som stöd för att ska ligga någon sanning i de publicerade uppgifterna väger oerhört lätt i det sammanhanget.

    Min bedömning är därmed att man inte kan anse att de objektivt hade fog att tro att uppgifterna var sanna. Det är dock ingenting vi med hundra procentig säkerhet kommer att få svar på förrän AB vid en process tvingas framlägga de objektiva bevis som låg till grund för deras bedömning. Men om de nu sitter på mer konkret bevisning än vad som hittills framkommit, varför skulle de då hålla på den?

    En annan intressant aspekt av det hela är att AB har framställt uppgifterna på olika sätt i artiklar/ledarsidor. I artiklarna har man inte tagit ställning i sakfrågan - man har bara förmedlat en annan (anonym) persons anklagelser. På ledarsidorna har man däremot mer eller mindre uttryckligen utgått från att SOL är skyldig.

    Båda sätten att förhålla sig till historien kan ifrågasättas från ett juridiskt perspektiv. För det första om vi ska tycka att det är okej att tidningar hur som helst ska få trycka uppgifter från anonyma källor som anklagar andra personer (offentliga eller ej) för brott? För det andra om vi tycker att det är okej att tidningar ska få montera ned rättssäkerheten?

    Jag tycker nog att i så pass grova anklagelser som anklagelser om brottslig handling (där personen inte är dömd eller eljest misstänkt) så åligger det redaktionen att försäkra sig om att det objektivt sett är ställt bortom allt rimligt tvivel att anklagelserna har bäring i verkligheten. Annars kan vi lika gärna byta ut domstolarna mot skvallertidningsprocesser där den misstänkte utan rimlig möjlighet att försvara sig binds vid kvällspressens skampåle.

    Självklart ska vi ha grävande och undersökande journalistik. Men sådan journalistik måste också respektera de undersökta människornas grundläggande rättigheter. Det har AB misslyckats fatalt med i detta fall. Även utan de efterföljande lögnerna om SOL:s dementi.

    SvaraRadera