torsdag 18 februari 2010

Att sätta ett pris på individens grundlagsskydd



***
Detta blev på grund av frågans komplexitet ett något längre blogginlägg, ber om ursäkt för det.

För den som inte orkar läsa allt kan jag avslöja att kontentan är att man inte bör vare sig luckra upp eller sätta ett pris på valhemligheten. Däremot kan tydligare öppenhetsregler för juridiska personer och/eller intresseorganisationer vara intressant att undersöka.
***



Debatten om privata partidonatorers rätt till anonymitet eller ej har åter blossat upp. Anledningen är att justitieminister Beatrice Ask igår klargjorde att hon inte har för avsikt att lagstifta mot anonyma partidonationer.

Vänsterbloggare är naturligtvis inte sena att kritisera detta. Idag får de även medhåll från DN:s ledarsida. I slutet av en plädering för ett öppet och transparent system konstateras det:

"Att alla riksdagspartier utom Moderaterna och Kristdemokraterna frivilligt har valt att redovisa bidrag över 20.000 kronor är bra. Men öppenhet och transparens är så viktigt för demokratin att Sverige borde följa övriga Europa och lagstifta."


DN:s slutsats är minst sagt problematisk. Jag håller med om att öppenhet och transparens är viktigt för den demokratiska trovärdigheten. Men detta måste vägas mot den grundlagsskyddade valhemligheten i 2:2 RF. Att förorda ett lagstadgat förbud mot donatorers anonymitet över en viss beloppsgräns är att sätta en prislapp på grundlagsskyddet. I detta fall 20 000 kronor. Det är ett urholkande av rättighetskatalogen i regeringsformen som i alla fall jag inte är ett dugg bekväm med. Varför skulle en person som skänker 21 000 kronor, eller för den sakens skull 21 miljoner kronor, vara mindre skyddsvärd än en person som skänker en tjuga? Principen om allas likhet inför lagen måste vara värd mer än så.

Partierna själva kan naturligtvis välja att införa en sådan spärr, vilket flertalet partier redan har gjort. Konsekvensen av detta kan tänkas bli att vissa potentiella donatorer avstår från att bidra med pengar. Detta får partierna balansera mot den möjliga vinsten av att uppfattas som transparenta mot väljarna. Men beslutet måste ligga hos partierna - inte staten.

Det argument som oftast framhålls från vänsterkanten är ett insinuerande om intressekonflikter. Ett ofta återkommande exempel är Moderaternas bidragsgivare "sällskapet Tornet". Det man hakar upp sig på är att bidragsgivarna bakom sällskapet är hemliga. Här kan man emellertid faktiskt dra paralleller till Socialdemokraternas välgörare LO. Visst, LO redovisar öppet att man använder medlemmarnas avgifter till att finansiera Socialdemokraternas partiapparat. Men medlemmarna bakom organisationen är fortfarande hemliga.

Fackförbunden är nämligen som regel ideella föreningar och omfattas därmed inte av de öppenhetsregler som gäller för exempelvis ekonomiska föreningar (se Lagen om ek. f. 3:6). Fackförbunden bakom LO kan naturligtvis själva välja att öppet redovisa namn och adress över samtliga sina medlemmar, men jag betvivlar starkt att de skulle lämna ut en sådan förteckning om någon frågade. Mitt fackförbund gör i alla fall inte det. Att lagstifta om öppna medlemsförteckningar för ideella föreningar tror jag inte heller på. Någonstans måste det gå en gräns för hur mycket staten får lägga sig i enskildas angelägenheter, och den bör snarare flyttas en bra bit tillbaka jämfört med dagens läge.

Så, frågan är varför man ska kräva av organisationer som sällskapet Tornet att de redovisar sitt medlemsregister när det samma inte förväntas gälla för fackförbunden? Alliansfritt Sverige gör en stor grej av att medlemmarna i sällskapet Tornet får träffa den moderata ledningen ett par gånger om året. Men hur skiljer sig detta från att Mona Sahlin hänger på LO-borgen med jämna mellanrum? "Effekten på politiken" är lika öppen - eller stängd, beroende på hur man ser på det - i båda fallen. Och den som vill veta vilka intressen som Moderaterna, Socialdemokraterna eller något annat parti kämpar för kan lätt surfa in på respektive hemsida och läsa partiprogrammet.

Däremot finns inte samma intressekonflikt mellan grundlagsskydd och transparens vad gäller juridiska personer och ideella organisationer. Här finns det istället andra intressen som talar för öppenhet, eftersom medlemmarna eller konsumenterna borde ha rätt att veta vilka intressen man direkt eller indirekt stödjer. I viss mån torde det i och för sig redan idag vara möjligt att undersöka sådana förhållanden genom att granska de olika årsredovisningarna. Men i öppenhetens namn kanske det kan vara önskvärt att kräva av partierna att redovisa donationer från sådana sammanslutningar? Den aspekten av kråksången tål i alla fall att utforskas närmare.

2 kommentarer:

  1. Skillnaden ligger självfallet i att relationen SAP-LO sker i det öppna, samarbetet är öppet och finansieringen är öppen. Då kan väljare ta ställning till om man tycker det är ett problem eller inte.

    Vem moderatledningen träffar och vad de får sina pengar ifrån sker i det fördolda och därmed kan väljare inte ta ställning till det.

    SvaraRadera
  2. Björn: Men det är väl lika känt att sällskapet Tornet finansierar Moderaterna? Medlemmarna bakom sällskapet är dessutom lika hemliga som medlemmarna i fackföreningarna. Om man ska tvinga Tornets medlemmar att avslöja sin identitet borde man även ha öppna medlemsregister för de fackförbund som direkt eller indirekt stödjer politiska partier. Är det någonting du står bakom?

    Väljarna har ju redan idag möjlighet att ta ställning till om man tycker att det är ett problem med Moderaternas hemliga finansiering - om detta har jag ett stycke ovan. Tycker väljarna att det är ett problem så kommer naturligtvis Moderaterna bli tvungna att ompröva sina interna regler. Det om något är att låta väljarna utöva sin demokratiska makt.

    SvaraRadera