söndag 25 oktober 2009

Nu sänker vi den statliga inkomstskatten!

DN och Expressen återger idag huvuddragen från Centerpartiets skattegrupp (hela dokumentet finns att läsa här). Det glädjer mig oerhört mycket att en sänkt statlig inkomstskatt med 5% återfinns i detta förslag. Äntligen!

Sverige har snart världens högsta marginalskatt. Det innebär otvivelaktigt nackdelar för ambitiösa och produktiva individer - men i lika stor grad för samhället i stort.

Om vi bortser från de ideologiska aspekterna en stund kan vi krasst konstatera att en hög marginalskatt placerar Sverige i ett väldigt ogynnsamt läge. En hög marginalskatt innebär bland annat att
* människor avstår från att jobba extra,
* de som väljer att göra karriär eller vidareutbilda sig bestraffas,
* det blir svårare för företag att locka till sig kompetenta medarbetare från utlandet,
* det blir svårare för företag att behålla kompetenta medarbetare från Sverige,
* servicemarknaden (hatverkare, hushållsnära tjänster etc) blir lidande, eftersom människor väljer att utföra dessa sysslor själva istället för att jobba lite extra och anlita någon istället.

Det är denna del vänsterfalangen alltid missar i sina beräkningar.

Skulle de bara räkna med dynamiska effekter så borde saken vara biff. För även om man från ett ideologiskt perspektiv vill bestraffa alla som väljer att arbetar hårt - för att det annars inte skulle överensstämma med deras definition av rättvisa - borde de kunna köpa argumentet att en sänkt marginalskatt faktiskt kan inbringa mer pengar till statskassan.

För att återgå till den ideologiska aspekten: Personligen anser jag att om vi nu ska ha ett skattefinansierat system (vilket man i teorin kan diskutera) så måste skatterna vara rättvisa. I ett sådant system finns det en inbyggd poäng med att de som tjänar mer också bidrar mer. Därför ska vi ha en (låg) skattesats som är lika för alla människor och som inte diskriminerar mellan olika inkomster. Detta uppnås genom ett system med en platt skatt.

Anledningen till att jag är emot en progressiv skatt (inklusive värnskatten) är att det varken är rättvist eller samhällsekonomiskt att en viss grupp människor ska beskattas mer än andra. Dessutom är det odemokratiskt att en majoritet ska få förtrycka en minoritet genom att tillämpa en större skattesats på dessa än på sig själva - ett klockrent majoritetsförtryck som konstigt nog fortfarande är tillåtet. Skulle vi acceptera ett omvänt system? Knappast!

Jag begriper inte att det fortfarande finns de som anse sig ha mer rätt att bestämma över andra människors pengar än vad de själva har.

Lyckligtvis finns det många som inser värdet i att Sverige rör sig mot en platt skatt - både bland politiker och i näringslivet. Centerpartiets skattegrupps förslag om att sänka den statliga inkomstskatten med 5% är ett litet steg i rätt riktning. Det är inte nog, men det är ett första steg. Och det är inte en dag för tidigt!

fredag 23 oktober 2009

Hur reglerna om villkorlig frigivning borde reformeras

Jag skrev igår på min blogg om frigivandet av Plavsic och presenterade samtidigt ett förslag på hur systemet med strafflängd och villkorlig frigivning skulle kunna reformeras. Eftersom det i kommentarerna till blogginlägget uttryckts vissa osäkerheter, och därmed också befogad kritik, kring vad jag egentligen menar tänkte jag i denna bloggpost utveckla mitt resonemang något.

Min tes bygger alltså på att dagens system med presumerad frigivning efter två tredjedelars avtjänat straff (om man har skött sig i fängelset, annars bryts presumtionen) borde reformeras till förmån för ett system där den intagne sitter hela strafftiden, med möjlighet för tillägg för det fall den intagne inte har skött sig. Då ska strafftiden istället ökas.

För att detta system ska kunna fungera krävs naturligtvis tämligen ingripande åtgärder i svensk straffrätt. Till att börja med måste kapitlet för villkorlig frigivning i BrB (kap 26) göras om. I BrB måste det också på ett eller annat sätt framgå att ett straff på exempelvis 10 år de facto innebär 10 år plus ett antal månader för det fall den intagne missköter sig. Detta måste också framgå av domslutet i det aktuella fallet.

Med en sådan ordning skulle systemet de facto bli detsamma som vi har idag (dvs precis lika rättssäkert/rättsosäkert). Låt mig utveckla mitt resonemang:

Idag är strafftiden X i realiteten inte X, utan 0,66X eftersom 26:6 BRB är en "skall-formulerad" presumtion. Det är ett missvisande system, eftersom vi säger att en person ska dömas till X när det i själva verket finns en presumtion för 0,66X. Det är ett väldigt märkligt system i mina ögon.

Det tål kanske att med en matematisk formel illustrera förhållandet:

Idag talar vi om straffet X-Y= Z, där värdet på Y är avhängigt den dömdes uppförande under vistelsetiden och Z presumeras vara 0,66X.

Med mitt system skulle straffet istället uttryckas som Z+Y= X, där Y fortfarande är avhängigt uppförande men där X presumeras vara Z (alltså 0,66X om vi vidmakthåller samma typ av ”straffrabatt” som idag).

I realiteten talar vi alltså även här om strafftiden X-Y (om presumtionen bryts). Skillnaden är att det blir ett annat fokus. Vi är tydliga med vilken tid det är tänkt att en intagen i normalfallet (dvs med gott uppförande) ska ha. Förutsägbarheten för den intagne är detsamma, men förutsägbarheten, och därmed troligtvis även förståelsen, hos allmänheten ökar markant.

Problematiken ligger alltså i att när den tilltalade döms till fängelse som det ser ut idag så uttrycks straffet som X, men bakom detta ligger en presumtion för Z. Det är dock inte Z som media och allmänheten fokuserar på, utan X. Det är också därför rapporterna om "förtida frigivning" ständigt dyker upp i media och som allmänheten har så svårt att förstå sig på.

Detta problem skulle effektivt kunna motverkas med mitt förslag. Så länge lagen och domslutet är tydliga på denna front ser jag inga problem med rättsosäkerhet som inte finns idag, och något krav på ny dom skulle inte behövas eftersom inte heller det behövs idag.

Det faktum att jag gärna skulle vilja se en förlängd strafflängd är rörande min modell irrelevant. Tycker man inte att det är en god idé att höja straffskalan kan man med min modell samtidigt reformera densamma. Den tilltänkta effekten skulle ju bli att straffskalan blir mer ärlig! Varför ska vi ha ett system där tilltalade döms till X år i fängelse när de i praktiken som huvudregel endast ska avtjäna Z år i fängelse? Det är enligt mitt förmenande en väldigt märklig modell.

Jag tror inte att denna reform jag talar om skulle vara allt för svår att motivera just eftersom det bidrar till förutsägbarhet för den breda massan. Strafflängden har ju de facto inte förändrats!

Däremot kanske det finns en poäng att prövning av "förlängt straff" (vilket det alltså egentligen inte rör sig om eftersom strafftiden ryms inom lagens föreskrifter och domstolens domslut) sker inför en specialdomstol där KVV presenterar objektiva fakta som pekar åt det ena eller andra hållet. Jag anser personligen att det inte är speciellt lämpligt att kriminalvården (26:9 BrB) eller i vissa fall regeringen (som fallet Plavsic) ska fatta beslut om detta. Det om något är i mina ögon rättsosäkert.

Jag välkomnar med glädje synpunkter på detta resonemang. Vem vet, jag kanske är helt ute och cyklar - men det är alltid spännande att tänka i nya banor!

torsdag 22 oktober 2009

Rätt att släppa Plavsic - folkpartister på glid

Regeringen meddelade idag att krigsförbrytaren Biljana Plavsic ska villkorligt frigivas den 27:e oktober. Plavsic dömdes 2003 av Krigsförbrytartribunalen i Haag till 11 års fängelse för brott mot mänskligheten. Hon har nu avtjänat två tredjedelar av sitt straff och frågan om villkorlig frigivning har därför blivit aktuell, och idag alltså besvarats jakande.

Frigivningen har rönt stor uppmärksamhet i media (se exempelvis SvD1 SvD2 SvD3 DN1 DN2 BT Exp1 Exp2 Exp3 Exp4 AB1 AB2 AB3). Egentligen är det ganska märkligt. Det är långt ifrån första gången en person friges villkorligt från ett svenskt fängelse. Det torde snarare vara norm än undantag.

Enligt 26 kap 6 § BRB ska en person som dömts till fängelse friges villkorligt, om inte synnerliga skäl föreligger.

Av propositionen som låg till grund för BRB 26:6 vid tidpunkten för Plavsics dom kan man utläsa att frigivning som huvudregel ska ske om inte den dömde i väsentlig grad missköter sig under sin vistelse (samma regler gäller även idag).

Det är alltså endast hur den dömde har skött sig under sin vistelsetid som ska ligga till grund för beslutet.

Detta tog även Krigsförbrytartribunalen i Haag med i beräkningen när domen avkunnades. Det är alltså inga som helst konstigheter med att Plavsic friges.

Därför är det minst sagt anmärkningsvärt, och högst olyckligt, att flera företrädare för (fp) går ut och talar emot en frigivning på helt irrelevanta grunder.

Fredrik Malm säger exempelvis till Expressen:

"Om jag hade fått bestämma skulle man inte släppa henne fri. Hon är dömd för brott mot mänskligheten, det är ett så allvarligt brott att jag anser att man då ska avtjäna hela sitt straff. Det finns ingen anledning att släppa en människa i förtid som gjort sig skyldig för ett så stort brott."
Folkpartiets rättspolitiske talesperson, Johan Pehrsson - även han i Expressen - är inne på samma spår (även om han är något försiktigare i sitt uttalande i SvD):

"Det hade inte varit orimligt om regeringen kommit fram till en annan slutsats, att hon hade fått stanna i fängelse ytterligare ett par år. Det hade inte hjälpt de som fallit offer för hennes fruktansvärda brott, men det hade visat tydligt hur allvarligt vi ser på brott mot mänskligheten."
Malm och Pehrsson är ute på mycket djupt vatten i och med sina uttalanden. Man kan med fog fråga sig hur väl detta rimmar med RF 1:9, där allas likhet inför lagen slås fast. Huruvida brottet är hemskt eller ej ska inte vara en faktor vid bedömningen, och det borde Malm och - i synnerhet - Pehrsson känna till.

Om vi nu har en lagstiftning som presumerar att en person ska frigivas efter två tredjedelar av strafftiden om denne inte misskött sig, ja då finns det inget svängrum för personliga värderingar av brottets hemskhet. Denna del har redan avgjorts av domstolen.

Det Malm och Pehrsson ger uttryck för är att Regeringen (eller Riksdagen?) ska bedöma straffvärdet ad hoc ännu en gång inför frigivningen - och det är ett system som i alla fall jag tycker känns extremt otäckt. Straffvärdet i det enskilda fallet ska avgöras av domstolar - inte av politiker!

Däremot kan även jag tycka att reglerna är långt ifrån optimala. Jag skulle hellre se att en person som dömts till fängelse i 10 år också sitter 10 år. Det finns dock en poäng med att skapa incitament för att de intagna ska sköta sig.

Då skulle jag däremot vilja att lagen ändrades så att 10 års fängelse innebär 10 års fängelse plus x antal år om den intagne inte sköter sig. Alltså ett omvänt system jämfört med dagens läge.

Jag tror att ett sådant system skulle vara lättare att förstå för den breda allmänheten, där många idag förbannar rättssystemet som släpper ut dömda innan de har avtjänat hela sitt straff. Nettoeffekten skulle bli densamma (om man samtidigt justerar straffskalan - vilket jag i och för sig inte tycker att man borde göra), men systemet skulle skicka helt andra signaler till samhället: "10 år betyder 10 år!"

Då skulle dylika diskussioner knappast uppstå, och principen om allas likhet inför lagen skulle inte äventyras av klåfingriga politiker som Malm och Pehrsson.

tisdag 13 oktober 2009

Europaparlamentets jurister har fel!

Dn och SvD rapporterar idag att europaparlamentets egna jurister underkänner det omdebatterade ändringsförslaget 138 i telekompaketet.

Ändringsförslaget föreskriver att medlemsstater som vill stänga av en användare från internet inte får göra det med mindre än att den enskilde användaren har fått sin sak prövad i domstol före avstängningens ikraftträdande.

Juristerna underkänner förslaget på två punkter:
i) Art 95 EGF är den rättsliga grunden för direktivet i fråga ("Trautmann-rapporten"). Artikeln rör harmonisering av medlemsstaternas inre marknad. Frågor som rör rättsprocesser faller därmed utanför direktivets ramar.
ii) Ändringsförslaget innebär en harmonisering av medlemsstaternas rättssystem på ett sätt som faller utanför EU:s kompetens enligt EG-fördraget.

Professorn i EG-rätt, Ulf Bernitz, underkänner juristernas utlåtande och menar att utlåtandet är "tillrättalagt" för att passa kommissionens och rådets invändningar. Bernitz påtalar att det inte är säkert att juristerna har gjort en korrekt tolkning av EG-fördraget.

Jag är personligen fullständigt övertygad om att parlamentets jurister har fel. Och det bästa av allt är att jag också tämligen enkelt kan bevisa det.

För enkelhetens skull tar vi de olika invändningarna en i sänder:

i) "Ändringsförslag 138 är oförenligt med art 95 EGF"
Detta kan diskuteras. Jag håller med om att det inte är klockrent att art 95 EGF tillåter en reglering av ifrågavarande karaktär - direktiv under artikeln i fråga ska som bekant endast röra en harmonisering av den inre marknaden. Men, som Bernitz också påpekar finns det andra exempel på direktiv som rör harmonisering av den inre marknaden där det nämns att grundläggande mänskliga rättigheter ska respekteras - i detta fall rätten till rättvis rättegång.

Det intressanta är att vi inte behöver leta speciellt långt bort för att hitta just ett sådant exempel. Ett annat direktiv i telekompaketet - "Harbour-rapporten" - har nämligen just precis en sådan formulering i direktivets portalparagraf:


"[art 1.3] Nationella bestämmelser om slutanvändares tillgång till eller användning av tjänster och tillämpningar över elektroniska kommunikationsnät ska vara förenliga med fysiska personers grundläggande fri- och rättigheter, inklusive rätten till personlig integritet och rätten till ett korrekt rättsförfarande, så som dessa definieras i artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna." (min fetstil)

Rätten till ett korrekt rättsförfarande enligt art 6 EKMR innebär i korthet att en medborgare, vid prövandet av dennes civila rättigheter eller vid anklagelse för brott, har rätt till en rättvis rättegång (med allt vad det innebär) samt rätt att bli betraktad som oskyldig tills dess att dom avkunnats. Det vill säga substantiellt exakt samma sak som ändringsförslag 138 föreskriver (mer om detta strax nedan).

Harbour-rapportens direktiv bygger också på art 95 EGF. Detta direktiv har redan rådet och parlamentet nått en kompromiss kring, inklusive det ovan citerade stycket, vilket parlamentets jurister därmed också har okejat (eftersom jag har arbetat vid EP vet jag att detta är "standard procedure" vid förhandlingar mellan institutionerna). Direktivet omfattas inte av förlikningskommittéens arbete och får därmed i teorin betraktas som antaget.

Därmed kan vi konstatera att parlamentets jurister antingen inte har en aning om vad de snackar om, eller att de tillämpar EG-fördraget inkonsekvent. I värsta fall både ock.

Oavsett kan man härmed kraftigt ifrågasätta utlåtandet från parlamentets jurister vad gäller deras första invändning.

ii) "Ändringsförslag 138 innebär en icke tillåten harmonisering av medlemsstaternas rättssytem"
Denna invändning är ännu enklare att avfärda än den första. Ändringsförslaget innebär på intet sätt en harmonisering av medlemsstaternas rättssystem.

Ändringsförslaget säger ingenting om vilka sanktioner medlemsstaterna får införa eller ej - det slår endast fast att grundprincipen "rätt till rättvis rättegång" ska gälla för det fall en medlemsstat vill införa sådana sanktioner. Ändringsförslaget i sin ursprungsform (den som nu diskuteras) hänvisar till art 11 Stadgan om de grundläggande rättigheterna i Europeiska Unionen (EU-stadgan). EU-stadgan är dock inte bindande ännu, utan blir det först när Lissabonfördraget träder i kraft. Däremot hänvisar art 52(3) i EU-stadgan till EKMR rörande tolkning och tillämpning av stadgans föreskrifter.

Av art 10(2) EKMR följer att inskränkningar i informations- och yttrandefriheterna endast får göras i lag, och av art 6(1) och 6(2) EKMR följer att personer som anklagas för brott har rätt till en prövning av en opartisk domstol ("tribunal" på engelska) innan straff utdöms. EKMR är ratificerad av samtliga medlemsstater i EU, så det är ingalunda några nya regler som introduceras.

Det är därför befängt att påstå att det skulle röra sig om en otillåten harmonisering av medlemsstaternas rättssystem; rättssystemen ska nämligen redan korrespondera med ändringsförslaget på denna punkt. Och gör de inte det, ja då är det rättssystemen det är fel på - inte ändringsförslaget!

Däremot kan man ifrågasätta om ändringsförslag 138 är lämpligt formulerad och placerad. Min uppfattning är att stycket istället bör inflikas i direktivets portalparagraf (likt korresponderande text i Harbour-rapporten), och inte i art 8 (angående tillsynsmyndighetens uppgifter) som ändrignsförslaget föreskriver. Vidare borde texten omformuleras så att den blir tydligare samt att hänvisningen inte ska göras till EU-stadgan (eftersom den ännu inte är bindande) utan istället till EKMR, i synnerhet art 6 och 10, då denna redan gäller i samtliga medlemsstater och dessutom är behäftad med 60 år av omfattande rättspraxis.

Således en uppmaning till parlamentarikerna i förlikningskommittén: Fortsätt kämpa! Ni har lagen på er sida.

måndag 12 oktober 2009

Kan Kd leva som Hägglund lär? Upp till bevis!

Kristdemokraternas Göran Hägglund höll idag återigen ett riktigt vasst tal; denna gång inför kd:s partiarbetare. Hägglunds frihetliga anslag är minst sagt uppfriskande!

Hägglund börjar med en genomgång av Sveriges framgångsrecept på välfärd med sin start i 1800-talets Sverige - ett recept som bestod av lika stora mått avregleringar och personlig frihet; ett recept som kortfattat kan sammanfattas med liberalism. Därefter beskriver han den vänstervåg som kom att förändra Sverige till det land det är idag. Ett land med snart världens högsta skattetryck. Ett land där kollektivismen får gå före individens behov. Ett land där framgång möts med avundsjuka och avsmak. Ett land där Jante stortrivs! Hägglund summerar det hela på följande vis:

"[...] Det kom också ett Sverige där vänstern inte kunde se någon ände på staten. Staten sattes på tillväxt och göddes tills den växt till kolossalformat.

Under dess tyngd bröts det civila samhället och dess fria och frivilliga gemenskaper ned.

Mellan staten och medborgaren fanns nästan bara politikens tryck. Själva rättsstatens fördämningar började brista.

Det har gått så långt att vi har fått ett Sverige där medborgaren blivit undersåte gentemot makten. Makten var inte längre medborgarnas tjänare, så som sig bör i en demokrati.

Näringsfriheten trängdes undan för monopol och regleringar. Sanningen bestämdes av ett fåtal medier. [...]"


Hägglund avslutar med sin och kd:s vision för Sverige:

" [...] Man ska, på normal svenska, inom betydligt bredare ramar än idag, ha rätt att få bli lämnad ifred.

Vi ska samla det Sverige som ser det här som vi ser det. Och som vill ta Sverige dit vi vill.

Och det finns ingen tvekan om vart vi ska. Vi ska framåt till det Sverige där regleringar hålls till ett minimum och medborgare har råd att rå om sina liv av egen kraft.

Och vi ska ta med oss det Sverige där en samhällsgemenskap byggd på respekt, tillit och hederlighet höll oss samman, våra olikheter till trots."

Hägglunds tal är så mitt i prick att jag helst skulle vilja citera alltihopa, men det finns det tyvärr inte utrymme för. Hela talet finns dock att läsa här, och jag rekommenderar det verkligen en läsning!

Min vän och kollega Jonas Pettersson har länge talat om att det ligger ett framgångsrecept och pyr i det kd som Hägglund nu håller på att forma. Jag blir mer och mer övertygad om att han har rätt. Kd kan mycket väl bli nästa vals stora vinnare.

Men, det förutsätter att partiet börjar leva som de lär.

Kd:s alkoholpolitik är allt utom frihetlig, och när partiets förstanamn till Europaparalmentet, Ella Bohlin, gör ett europeiskt snusförbud till sin paradfråga - ja, då undrar man vart Hägglunds prat om att medborgarna ska ha rätt att bli lämnade ifred och ha möjlighet att rå om sina egna liv tagit vägen.

Hägglund kan uppenbarligen "talk the talk", men kan han "walk the walk"? Det återstår att se. Upp till bevis Hägglund!

måndag 5 oktober 2009

Varför tillåts inte människor ta ansvar för sin egen alkoholkonsumtion?

Ständigt denna fråga. Ständigt detta överförmynderi. Varför i hela friden ska alkoholen ha en sådan särställning i svensk politik?

På SvDs Brännpunkt argumenterar idag den forne socialministern Bengt Westerberg (fp) under rubriken "Gårdsförsäljning en farlig väg att gå" emot att svenska producenter av alkoholhaltiga drycker skulle få sälja sina egna produkter direkt från sin gård. Ett intressant uttalande från en liberal(?!) politiker.

Gårdsförsäljning av alkoholhaltiga drycker är under dagens lagstiftning förbjudet eftersom Systembolaget i Sverige har monopol på alkoholförsäljning (Alkohollagen 5 kap §§ 1-2). Frågan har dock nyligen utretts i SOU 2009:22. Dessvärre förkastades möjligheten för gårdsförsäljning med hänvisning till att det skulle strida mot EG-rätten, varför Sverige i så fall skulle tvingas ge upp sitt alkoholmonopol:
"Grunden för detta ställningstagande är att det skulle strida mot EG-rätten
att tillåta detaljhandel vid sidan av detaljhandelsmonopolet, som är en av
hörnstenarna i den svenska restriktiva alkoholpolitiken och vars existens
inte ska ifrågasättas."
(utdrag ur sammanfattningen på s. 14)

Tja, det låter väl kanske som ett övertygande argument för de som tror på ett statligt alkoholmonopol. Men ganska enkelt kan vi konstatera att utredarna är helt ute och cyklar!

Europaparlamentarikern Christoffer Fjellner frågade helt sonika EU-kommissionen om ett undantag för svensk gårdsförsäljning skulle strida mot EG-rätten. Svaret han fick var kort och koncist: Nej det skulle det inte.

Även LRF:s extremt ambitiösa genomgång av rättsläget når samma slutsats (se s. 6 ff.).

Dessutom har man i Finland sedan länge ett system med ett statligt alkoholmonopol med en väl fungerande gårdsförsäljning vid sidan av. Hur kommer det sig att den finska lösningen inte strider mot EG-rätten men att den Svenska motsvarigheten utan tvekan skulle göra det? Finns det månne en hund begraven någonstans?

Svaret torde stå att finna i det citerade avsnittet strax ovan från SOU 2009:22: "Detaljhandelsmonopolets existens ska inte ifrågasättas".

Smaka på den formuleringen. Det är så man blir mörkrädd! Varför är det en sådan tabu kring det svenska alkoholmonopolet? Varför är detta det enda område som vi konsekvent omyndigförklarar eljest myndiga medborgare.

När du är 18 år får du köra bil, du får gifta dig, du får rösta, du får ställa upp till riksdagsval, du får röka, du får låna hur många millioner kronor du vill... Men du får inte köpa starköl! Tja, det är väl inte helt korrekt beskrivet... Går du på krogen och pytsar 50 spänn för en bira som kostar en femtedel på systemet, då är det tydligen helt ok. Varför? Antingen så är man myndig, eller så är man det inte. Det är dags att bestämma sig.

Det här med överförmynderi kring alkohol verkar förövrigt vara ett tema i dagens SvD. I en egen artikel synar man fotbollsvåldet, och drar den ständigt givna slutsatsen: Alkohol trissar upp fotbollsvåldet! Lösningen är som alltid självskriven: Förbjud alkoholen! Kan det kanske inte vara så att det är besökarna det är fel på, inte alkoholen i sig?

Lyckligtvis gör Tina Norén Lallo, handläggare på tillsynsenheten i Göteborgs stad, just precis denna koppling. I ett uttalande i en annan SvD artikel i ämnet idag (där SvD avslöjar att det säljs åtminstone folköl på 11 av 14 allsvenska arenor! Vilket scoop!) konstaterar hon följande:

"– Man kan fråga sig hur mycket alkoholen påverkar. Det är just i samband med
fotbollsmatcher som det är problem. Runt ishockeymatcher är det aldrig
våldsamheter."

Aha - det kanske inte är alkoholen som är problemet trots allt? Men det skulle väl inte sälja några lösnummer för SvD antar jag... Alkoholens djävulskap ska inte ifrågasättas - eller hur var det nu?

Varför är vi så rädda för att låta människor ta ansvar över sin egen alkoholkonsumtion i Sverige? Varför kan inte jag få köpa vin av Murat från hans gård om jag vill? Varför ska inte jag med gott samvete få kunna ta en kall öl imorgon under hockeymatchen mellan DIF och LHC? Varför ska jag inte en lördagskväll få kunna springa ner till Ica och köpa en flaska rött att dela med min fästmö över en god tre rätters middag? Varför anses jag av politiker inte vara kapabel till det?

När staten tar över ansvaret upphör den enskilde att själv ta ansvar. Det är dags att vi tar tillbaks ansvaret över våra egna liv. Det är dags att en gång för alla skrota systembolaget till förmån för den enskildes frihet och ansvar.