måndag 31 augusti 2009

Domen mot Anna Odell - En seger för rättsstaten!

Konstfackeleven Anna Odell dömdes idag av Stockholms Tingsrätt på två av åtalspunkterna till dagsböter.

Domen var enligt min gamla professor i konstitutionell rätt, Thomas Bull, mycket riktigt väntad. Men också en seger för rättsstaten - det vågar jag med bestämdhet påstå.

Hela historien är något absurd. På ena sidan har vi en överläkare som kämpar med nedskärningar och en överbelastad psykvård. På andra sidan har vi en konstelev, ihärdigt påhejad av sveriges konstelit. Det faktum att Odell har blivit anmäld för olika brott som hon kan tänkas ha begått i samband med sitt "konstverk" rullade igång en ihärdig debatt i Sverige. "Det är inget brott - det är konst!" skanderade vissa; "Det är inte konst - det är brottsligt!" skanderade andra.

För min del hamnar denna polarisering bortom målet. Jag är inte speciellt konstintresserad, det har jag inga problem med att erkänna. Jag är däremot jurist. Mot bakgrund av detta kan jag för egen del konstatera att det är totalt irrelevant huruvida det är konst eller ej. Denna aspekt är nämligen - och ska också vara - fullständigt ovidkommande ur ett juridiskt perspektiv. Det är till och med ovidkommande om såväl syftet som resultatet skulle vara en förtjänst för samhället - vilket såväl Odell själv som andra hävdar som försvar för hennes gärningar.

Det är därför beklagligt, om än väntat, att flera tunga kulturredaktioner idag stångar sina huvuden blodiga mot domen. Se exempelvis hur kulturredaktionerna på Aftonbladet, DN och SvD kritiserar domen - ja till och med rättegången som sådan - på ett sätt som närmast skulle kunna jämföras med att demokratin över en natt har upplösts.

Enligt deras sätt att resonera ska det vara fritt för envar att göra vad helst denne önskar, så länge det sker i konstens tecken. Om man vill suga lite på den karamellen och leka med tanken kan man fråga sig vad konsten har för ramar? Enligt deras definition: Inga. Coolio - Anarkism med andra ord? Nej, kära konstelitister, det köper inte jag. Inte svenska folket heller för den delen. Inte ens Odell själv eller hennes advokat verkar speciellt upprörda - de förefaller snarast berömma tingsrätten för sin balanserade bedömning i frågan.

Jag håller helt med om att det inte är upp till domstolen, eller någon annan heller för den delen, att avgöra vad som är konst (även om vissa konstnissar i debatten kastar sten i glashus och vill förklara för juristerna vad straff egentligen är till för). "Svaret ligger i betraktarens ögon" som det så fint heter. Gör vad ni vill i konstens tecken - det står er helt fritt att göra. Men var då också ansvarsfulla nog att ta konsekvenserna för ert handlande!

Jag är därför mycket glad över att i alla fall SvD:s ledarblogg hamnar rätt i frågan. Deras inlägg är så klockrent att det bara måste återges:

En fråga om ansvar och inte om konst
Konsteleven Anna Odell dömdes idag till böter för våldsamt motstånd och oredligt förfarande, ett slags bedrägeri. Hon hittades till synes olycklig och självmordsbenägen på Liljeholmsbron i Stockholm och kördes av polis till S:t Görans psykmottagning.

På sjukhuset och under färden dit skrek, spottade och sparkade hon för att försöka bli fri, enligt tingsrätten. I efterhand har det alltså visat sig att alltsammans var skådespeleri, ett konstprojekt.

Fint och viktigt, eller bara cyniskt? Hur det än må vara är det helt i sin ordning att Odell fälls. Hennes advokat, Claes Borgström, har antytt att det bör finnas en straffrättslig "specialzon" för konstnärer. Men det håller inte. Lagen gäller lika för alla och envar.

Domen ska nog inte heller uppfattas som att samhället sluter sig mot utmanande konstformer. Snarare är den en markering mot ansvarsflykt. Varsågod att ställa till med bråk i konstens namn, men ta då också konsekvenserna!

söndag 16 augusti 2009

Annie Johansson berättar varför hon är Centerpartist

Centerpartiets Annie Johansson skriver i en krönika i Folkbladet om varför hon är Centerpartist. Om fördomarna som då som nu förföljer partiet. Om visionerna och den tydliga liberala profilen som vi måste fortsätta kämpa med att få ut. Låt mig bjuda på ett smakprov:

"Jag såg vare sig ut som en rejäl bonde eller var särskilt otydlig eller mjäkig i min politik. Trots denna fördomsbild som ligger på Centerpartiet var just detta parti mitt självklara val. Jag valde Centerpartiet för idéernas skull. För grundvärderingarnas skull. För samhällskritikens skull. För statsmaktsskepsisen. För att de var emot jantelagen. För entreprenörskapet. För tron på den enskilde, oavsett vart hon eller han bor någonstans."

Jag drar på mungiporna när jag läser hennes krönika. Jag märker att jag ler, för jag känner precis likadant: Att jag har hittat rätt.

Konsten att ta ansvar utan att lösa ut krisdrabbade bolag

I Aftonbladets ledare 13/8 går ledarskribenten hårt åt regeringen och Maud Olofsson. Anledningen är regeringen med Olofsson som ansvarig minister i spetsen inte gör tillräckligt för de stora svenska bolag som under en tämligen lång tid har brottats med röda siffror i kvartalsrapporterna och nu tvingas varsla tusentals anställda. I avslutningen av ledaren heter det att:

"[...] regeringens ointresse för industri- och näringspolitik [är] obegripligt."

Även IF Metallklubbens ordförande vid Saab Automobile i Trollhättan, Paul Åkerlund, kritiserar regeringens påstådda passivitet och ovilja att hjälpa industrin. I Dagens Arbete konstaterar Åkerlund beträffande de europeiska lånegarantier som regeringen har sagt sig villig att stå bakom vid en eventuell SAAB-affär att:

"[...] regeringen är kanske rädd att tvingas leva upp till de löften man tidigare gett. Det är kanske det som det hänger på."

Åkerlund anklagar även statssekreteraren Jöran Hägglund för att sprida spekulationer rörande SAAB-affären, när denne kommenterade ett rykte om att affären med den potentiella köparen Koenigsseggs är på väg att spricka. Själv säger sig Åkerlund inte ha full insyn i affären, men enligt hans uppfattning är Koenigssegg både "stabila" och har "god tillgång på kapital". Men någon faktiskt insyn i detta, betonar han igen, har han inte. Om inte det är att spekulera så vet jag inte vad... Vad Åkerlund menar att Hägglunds spekulationer går ut på är att "leta fel". Och det tycker inte Åkerlund att regeringen ska syssla med.

Ursäkta mig, Åkerlund, men om regeringen vid ett eventuellt köp kommer att backa upp Koenigseggs köp med lånegarantier på vem-vet-hur-många-miljoner skattepengar - är det inte då helt rimligt att man granskar den potentiella köparens förmåga att förvalta dessa lånegarantier? Det är faktiskt DINA och MINA pengar det handlar om, och då vill jag att de investeras klokt och inte medelst "carte blanche".

Å andra sidan är det föga förvånande att Åkerlund och IF Metall inte är nöjda med hur regeringen hanterar SAAB-krisen och andra dylika företagskriser i Sverige. För om deras kompis Socialdemokraterna hade fått bestämma, hade staten redan sedan länge löst ut det notoriskt förlusttyngda företaget. Utan att granska konsekvenserna. Utan att ta hänsyn till att det är VÅRA pengar som troligtvis skulle ha hamnat i ett amerikanskt konkursbo. Nej, om det är något som regeringen med Olofsson i spetsen har visat prov på i SAAB-affären så är det ansvarstagande, framsynthet och rationalitet. De har pallat pressen, och nu verkar det ju onekligen som att marknaden på sikt faktiskt kommer att reda ut denna härva i princip på egen hand. Se där ja! Och som ett extra plus i kanten så har debatten om fackens orimliga lönekrav äntligen blossat upp. För även om man inte får säga det högt så finns det yrkesgrupper som är överbetalda i förhållande till vad marknaden är beredd att betala för deras arbete, vilket på sikt leder till att företagen hamnar i ett svårare konkurrensläge med allt vad det innebär. Och det har vi den starka fackrörelsen i Sverige att tacka för.

Därför finns det för mig väldigt hårddraget två lösningar för att vända på SAABs förlusttrend: Antingen så slimmar man organisationen (dvs minskar byråkratin och se till att lönenivåerna hamnar på marknadsmässiga nivåer) eller så ser man till att fokusera på att utveckla en produkt som marknaden faktiskt vill ha. Allra helst både ock. Annars kan de lika gärna lägga ner verksamheten.

Det röd-gröna "tredje alternativet", att ge olönsamma svenska industrier konstgjord andning medelst skattesedeln bara för att politikerna har fått för sig att "Sverige ska ha en bilindustri - kosta vad det kosta vill", är rakt igenom idioti. Denna taktik har som bekant flitigt utnyttjats nere på kontinenten, vilka ofta också framlyfts i debatten som "bra exempel" på regeringar som tar ansvar för sin industri. Vad som sällan framkommer är dock att denna taktik är behäftad med en stor prislapp, vilket får effekten att åtgärderna de facto blir kontraproduktiva.

I Sverige har vi tyvärr idag flera exempel på företag som brottas med minusposter och massvarsel. För att råda bot på detta måste förlegade system överges och alla alternativ övervägas. Ett bra exempel på detta är när SAS vd, Mats Jansson, går ut och öppnar för att sänka piloternas löner. Detta utspel är inte så radikalt som det låter om man betänker att SAS har betydligt högre löneläge än flera av deras konkurrenter - konkurrenter som till skillnad från SAS både går med vinst och expanderar i rasande takt. Facket skriker sig naturligtvis hesa över detta. Men en poäng har dock deras ordförande, Sören Skog. SAS måste se över och slimma sin organisation. Frågan är om SAS på sikt ens kommer att överleva om båda dessa åtgärder genomförs. Företaget har under så många år missköts att de nu halkat rejält efter de nya hungriga konkurrenterna på marknaden. Det är nog bara en tidsfråga innan vi får höra nya krav från oppositionen om att staten ska lösa ut ett svenskt bolag på ruinens brant.

Avslutningsvis, för att svara på Aftonbladets ledare om att regeringen visar ointresse för industrin och näringslivet, vill jag bara poängtera Centerpartiets lysande förslag om att sänka arbetsgivaravgiften. När andra borgliga partier vill strössla skattepengar över kommuner som köper ishallar och annat till överpris, fokuserar Centerpartiet på en politik som faktiskt kommer att ge fler jobb. Det är att ta ansvar!

tisdag 11 augusti 2009

Är jag den ende som inte hoppar jämfota av lycka?

Så var det dags igen. Ytterligare ett "kungligt" frieri. Denna gång lillasyrran Madde.

Jag är naturligtvis jätteglad för hennes skull. Det är en fantastisk känsla att förlova sig med den man älskar - jag vet det av egen erfarenhet. Men jag kräks lite över denna absurda hysteri kring frierierna. Och jag bävar inför de kommande dagarna, eftersom jag nu troligtivs kommer behöva leta med ljus och lykta efter riktiga nyheter när tidningarna istället blir översållade med lyckönskningar, bröllopsnostalgi och "lär-känna-Jonas-quiz".

Det är i sammanhanget ytterst anmärkningsvärt att vi aldrig får se en kritisk granskning av kungahuset i media. Det förefaller vara tabu att yttra ett endaste kritiskt ord mot Kungligheterna i deras officiella roller, eller mot institutionen kungahuset som sådant för den sakens skull. Nej, då Kungligheterna florerar i media handlar det antingen om hur klandervärt leverne de har eller hur moderiktiga deras klänningar är - förutom rapporteringar av lösryckt skvaller förstås, som på nått sätt alltid lyckas kvalificera sig som "nyheter". Det är så man blir illamående. Illamående för att vi fortfarande, 2009, hyllar ett odemokratiskt och förlegat statsskick, men lika mycket för att dessa stackars människor behandlas som djur på ett zoo från den dag de föds.

Inte heller idag ger media oss en nyanserad bild av monarkins vara eller icke vara. Tvärtom. Alla medier vill vara först med att överösa dem med lyckönskningar. (Ett axplock för den late: SvD, UNT1, UNT2, UNT3, UNT4, BT1, BT2, Sydsvenskan, GP, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, Expressen, DN1, DN2, Hovbloggen.) Och alla vill ge sken av att tillhöra den "innersta kretsen" - de som är "insatta" och visste om detta låååååångt före alla andra. För det är viktigt.

De enda som sticker ut något är ledarskribenterna på UNT, som uttrycker sympati för sessan på grund av att hennes privatliv systematiskt hängts ut i medier runt om i världen. I ledaren skriver man följande:

Det känns inte så lite orättvist. Vad hon gör eller inte gör med sitt liv borde vara hennes ensak.
Jag håller med. Varje person måste ges möjligheten att fritt välja vad de vill göra med sina liv. Tyvärr så reducerar man samtidigt "monarkins avigsidor" till ett "stackars-stackars-Madde-dilemma" några meningar tidigare:

På många sätt kan man säga att prinsessan fått känna på monarkins avigsidor. Det är knappast troligt att hon eller någon av hennes barn någonsin kommer att vara i närheten av statschefsposten.
Ja. Stackars Madde. Hon föddes två barn för sent. Det är verkligen en aspekt med mornarkin vi måste oja oss över. Inte det faktum att vem som ska vara Sveriges "överhuvud" tillsätts på ett rakt igenom odemokratiskt vis som närmast kan liknas vid att köpa grisen i säcken.

Det finns så många skäl till att skrota detta obsoleta statsskick att jag inte vet vart jag ska börja. Men det får bli ett annat inlägg. Just nu hoppas jag innerligt att vi skattebetalare inte ska behöva tillskjuta mer pengar till Maddes och Jonas bröllop. För rent tekniskt betalar vi ju redan för det. Men det är det väl ingen som reflekterar över en dag som denna?

Jag avrundar således med att helt uppriktigt grattulera de lyckliga tu, för det är faktiskt i sanning en lycklig dag för dem. Men samtidigt hoppas jag lika uppriktigt att detta blir det sista kungliga frieriet i Sverige. Någonsin. Dessa galenskaper måste få ett slut. Vive la Republique!

lördag 8 augusti 2009

Vi behöver kunna bo fler i Stockholm!

Centerpartiets gruppledare i Stadshuset, Per Ankersjö, skriver på sin blogg om behovet av att kunna möjliggöra för fler att bo i Stockholm. Inlägget är en kommentar på en artikel i DN-kultur med anledning av att Anders Wahlgrens bakåtsträvande och utvecklingsfientliga dokumentär om Stockholm - "Staden i mitt hjärta" från 1992 - visas i repris på svt.

Ankersjö är ofta väldigt rätt ute när det gäller Stockholm - så också denna gång. Tidigare har han även tillsammans med Centerpartiets Europaparlamentariker Lena Ek förespråkat eco-skyskrapor i centrum. Toppenidé!

Det finns så mycket man kan göra för att öka möjligheten för fler människor att bo i city. För det vill ju folk. Annars skulle man inte behöva hosta upp närmare tre millar för en tvåa i innerstan (jag har blivit smärtsamt medveten om bostadspriserna i Stockholm eftersom jag och min fästmö är på jakt efter en lya till min hemflytt).

Stockholm är tyvärr präglat av så många bakåtsträvare som vägrar inse att tiderna förändras. Med den mentaliteten skulle Stockholm idag lika gärna kunna vara en samling hyddor vid mälarens kust med namnet "Birka". Självklart ska vi inte jämna allt med marken och bygga skyskrapor överallt, men viss flexibilitet måste det finnas rum för. Ankersjö har en god kompass här och är, som sagt var, oftast helt rätt ute. Jag hoppas att han snart får gehör för sitt slit!

Personligen tycker jag att ett första steg i rätt riktning skulle vara att upphäva alla löjliga förbud mot balkongbyggande, och låta folk skaffa en balkong om de så önskar. Förändring sker oftast i små steg. Detta känns som en god start.

onsdag 5 augusti 2009

Turerna kring Samuelsson

Gotlands landshövding Marianne Samuelsson (mp) tvingades igår avgå från sin post. Efter den senaste tidens turbulens är det föga förvånande. Men det är ändå något av en historisk händelse att en landshövding tvingas från sin tjänst. Å andra sidan är detta nog just precis det - en historiskt milstolpe i uppvisande av uppenbart bristande omdöme.

I etern har dock vissa skyndat till Samuelssons försvar. Stockholm läns före detta landshövding Ulf Adelshon betonar exempelvis vikten av att "köra över stelbenta tjänstemän" i ett inlägg på newsmill. I ett annat inlägg på newsmill elaborerar miljöpartisten Zaida Catalan med den för henne uppenbara kopplingen mellan Samuelssons avsked och hennes kön. I DN förklarar statsvetaren Stig-Björn Ljunggren att Samuelsson "egentligen inte har gjort något konstigt" (även om hans kollega Lennart Lunquvist är av annan uppfattning).

Merparten av svenska folket är nog emellertid av en helt annan uppfattning och lyssnar man till de gotländska röserna förefaller inte någon protestera speciellt högljutt. När till och med såväl oppositionen och mp:s tidigare språkrör som vänsterpressen instämmer i beslutet känns det ganska tafatt att börja tala om politiska markeringar.

Låt mig därför strikt objektivt - alltså oaktat hennes kön eller politiska tillhörighet - förklara varför det är korrekt att ge Samuelsson foten:

1) Ljudupptagningen med Samuelsson indikerar att hon uppenbarligen tycker att är okej att rucka på en av våra mest fundamentala grundlagsbefästa principer - allas likhet inför lagen (Regeringsformen 1:9).

- Detta är naturligtvis problematiskt, men ingalunda nog för ett avsked; det kan fortfarande vara ett missförstånd eller finnas förmildrande omständigheter.
Liksom när SD utsattes för walraffande av SR finns det nog de som skulle kunna känna sympati med Samuelsson på det rent principiella planet. Såväl Raymond Svensson som Staffan Danielsson har skrivit om detta.

2) Sedermera får Samuelsson chansen att kommentera ljudupptagningen, och därmed förklara vad hon egentligen menar. Då väljer hon att stå fast vid uttalandet och istället uppge att det enda hon ångrar är att hon fastnade på band.

- Nu blir det jobbigt. Genom detta uttalande skänker hon materialet på ljudupptageningen precis den legitimitet som kunde ha ifrågasatts.


3) När då Mats Odell (m) kallar upp Samuelsson till Stockholm för samtal om det inträffade väljer hon att skjuta sig själv i foten ännu en gång: Denna gång genom att anklaga hennes medarbetare för att vara "illojal", "driva en egen politisk agenda" och utsätta henne för en "set up".

- Maken till upprepade dåliga beslut får man nog leta efter. Innan denna tredje fadäs föreföll nämligen Mats Odell (m) öppen för att låta henne fortsätta sitt ämbete. Vad Samuelsson genom detta uttalande gör är först och främst att visa sig olämplig som chef. Som högsta ämbetsman har man inte förmånen att skylla på andra; man är fullt ansvarig för verksamheten. Punkt slut. Dessutom var det väl ingen som "tvingade" eller "lurade" henne att säga dessa saker, först på mötet och sedan självmant bekräftat i radio. Lena Melin skriver bra om detta i Aftonbladet. För det andra korsar hon ännu en magisk gräns genom detta pressmeddelande; hon ifrågasätter nämligen indirekt ytterligare en grundlagsfäst princip: Meddelarfriheten (Tryckfrihetsförordningen 1:1 st. 3). Om Odell hade ett val innan hade han det definitivt inte nu.

4) Samuelsson får slutligen kommentera händelsen i aktuellt. Nu förefaller dock verkligheten ha hunnit ikapp landshövdingen.

- Hennes efterhandskonstruktion om att hon är missförstådd och att hon i ljudupptagningen egentligen menar att alla är lika inför lagen är bara pinsam. Intervjuen klargör endast två saker: Att Odell fattade rätt beslut och att Samuelsson definitivt inte är lämpad för några förtroendeuppdrag.


Vad är då nästa steg kan man fråga sig? Tja, Samuelsson kommer uppenbarligen omplaceras till en ny tjänst vid Regeringskansliet - allt enligt avtalet. Det kan man ha olika uppfattning om. Raymond Svensson motiverar det med att hon har stor erfarenhet och politisk bredd och kommer dra lärdom av denna affär. Olika vänsterbloggare hänvisar till att (mp) egentligen är borgare och att det därför är naturligt att regeringen håller henne om ryggen - oaktat att (mp) ingår i deras "regeringsalternativ". Se där ja!

Personligen tycker jag att det är befängt att någon som gjort bort sig så kapitalt ska erbjudas ett nytt högprofilsjobb på stört. Hade det samma hänt mig om jag misskött mig av samma kaliber? Tror inte det. Jag tror att ansvar föder ansvarstagande. Låt Samuelsson istället självmant söka nytt jobb - på Regeringskansliet eller vart hon nu behagar - och genomgå samma förfarande som alla andra. Med hennes erfarenhet och bredd torde det inte vara så svårt att få ett nytt jobb, oaktat hennes otroligt bristande omdöme i denna isolerade fråga. Men skulle det vara så att hennes förtroendekapital är uttömt och hon inte kan få några fler politiska tjänster - so be it. Hon har bara sig själv att skylla. Varje tjänst - oavsett vad det rör sig om - ska tillsättas av den som är bäst lämpad för jobbet, och för en sådan ordning krävs det att jobben utannonseras öppet.

Alliansen har under de gånga åren lyckas städa upp en hel del framför egen dörr, men mycket finns fortfarande kvar att göra.

tisdag 4 augusti 2009

Bloggdebut

Efter lång tids funderande och många misslyckade försök har jag nu slutgiltigt bestämt mig för att börja blogga. Innehållet kommer mestadels vara politik av kommenterande karaktär - inte så nyskapande kanske, men förhoppningsvis underhållande och kanske rent av en smula bildande? Imorgon ska jag försöka ge mig i kast med mitt första riktiga inlägg. Puh!

Tills dess, ta ta.