torsdag 5 november 2009

Tolkning av kompromissen i telekompaketet

Idag är jag så glad som jag inte varit på länge. Ministerrådet och Europaparlamentet har nått en riktigt bra kompromiss i telekompaketet. En kompromiss av sådan kaliber som jag ärligt talat inte trodde var möjlig att nå - fransoserna har ju visat sig omöjliga förr. Men skam den som ger sig!


Detta inlägg har jag dock inte tänkt viga åt att kommentera denna händelse. Det har jag redan gjort på Riksdagskansliets blogg. Nej, i detta inlägg ska jag försöka räta ut lite frågetecken kring telekomkompromissen, som av förklarliga skäl poppat upp här och var.

Jag vill förtydliga att detta är min högst privata tolkning. Det ska inte smetas på någon annan - varken Centerpartiet eller min mamma och pappa. Då fick jag det sagt, nu till saken.

För tydlighetens skull klipper jag här in kompromisstexten i sin helet, så att ni lätt kan hänga med i mitt resonemang:


3a. Measures taken by Member States regarding end-users’ access to or use of services and applications through electronic communications networks shall respect the fundamental rights and freedoms of natural persons, as guaranteed by the European Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms and general principles of Community law.

Any of these measures regarding end-users’ access to or use of services and applications through electronic communications networks liable to restrict those fundamental rights or freedoms may only be imposed if they are appropriate and necessary within a democratic society, and their implementation shall be subject to adequate procedural safeguards in conformity with the European Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms and with general principles of Community law, including effective judicial protection and due process. Accordingly, these measures may only be taken with due respect for the principle of presumption of innocence and the right to privacy. A prior, fair and impartial procedure shall be guaranteed, including the right to be heard of the person or persons concerned, subject to the need for appropriate conditions and procedural arrangements in duly substantiated cases of urgency in
conformity with the European Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms. The right to an effective and timely judicial review shall be guaranteed.


1) Innebär kompromissen att medlemsstaterna ska stänga av enskilda från internet?

Från etern: Göteborgs-Posten har gjort en egen tolkning av kompromissen: Rubriken lyder "Fildelare kan bli avstängda", och i den efterföljande ingressen kan man läsa att "Illegala fildelare ska kunna stängas av från internet. Det anser EU-parlametets förlikningskommitté."

GP:s rapportering är så urbota korkad att jag inte vet vart jag ska börja. Men, till en början kan jag väl rikta en stilla förhoppning om att praktikanten som skrev denna artikel läser detta blogginlägg och får en välbehövlig lektion i vad kompromissen egentligen handlar om.

Frågan rör inte huruvida enskilda - "illegala fildelare" eller andra - ska kunna bli avstängda från internet eller ej. Detta är inte en fråga som EU utan vidare kan besluta om, och EU ska inte heller besluta om detta - hur bra det än vore i det unika fallet.

Upprinnelsen till ändringsförslag 138 - som hela förlikningsarbetet har handlat om och som kompromissen bygger på - är den franska så kallade HADOPI-lagen. Det var på många sätt ett unikt lagförslag från en medlemsstat i EU. Unikt för att det handlade om att stänga av enskilda från en central kommunikationsform. Men lika unikt för att det var ett lagförslag som fullständigt vimlade av klavertramp och jurudiskt ohållbara lösningar. Ändringsförslag 138 tillkom för att motverka de dumheter som fanns i det franska lagförslaget, och för att pro-aktivt motverka kommande lagstiftningsförslag i samma linje från andra medlemsstater.

Medlemsstaterna kan redan idag välja att stänga av enskilda från internet - detta är ingen nyhet i och med telekompaketet. Som jag tidigare skrivit måste detta vara upp till medlemsstaterna själva att fatta beslut om, och upp till medborgarna i det aktuella landet att utvärdera sin regerings agerande i frågan för att sedan också utkräva ansvar – det vill säga i slutändan inte ge sin regering fortsatt förtroende.

Parlamentet har inte uttryckt en önskan eller åsikt om att enskilda ska kunna stängas av från internet. Det var inte något parlamentet hade att fatta beslut eller uttala sig om. Parlamentet har däremot enats med ministerrådet kring en kompromiss som säkerställer rättssäkerheten för den enskilde för det fall en medlemsstat vill införa en sådan bestämmelse.

Om vi nu ska spekulera i vad parlamentet tycker i frågan går det bra att läsa följande resolution om de grundläggande friheterna på internet från mars i år. Jag tolkar i alla fall detta som att parlamentet, när det gäller tillgången till internet för den enskilde, har en helt annan uppfattning i frågan än vad GP:s skribent vill ge sken av.

2) Innebär kompromissen en rätt till domstolsprövning?


Från etern: SvT:s rapport kör detta som sitt huvudlinje i sina sändningar. Även på Europaportalen fokuserar man på detta. Hax tar upp frågan på sin blogg, liksom Markus "lake" Berglund.


Svaret på frågan är nej. Det är nämligen inte helt lämpligt att i alla fall tala om en "domstol", eftersom alla rättssystem inte ser likadana ut. Inte ens i Sverige är det alltid en renodlad domstol som avgör fall. Vi har faktiskt flera kvasidomstolar i Sverige: Arbetsdomstolen och Hyresnämnden är två exempel. Dessa "specialdomstolar" finns till för att avgöra vissa särskilda frågor, och har därför också särskilld kompetens på dessa områden. Men det friskriver för den sakens skull inte domstolarna från ansvar att leva upp till kraven på en rättvis rättegång.



Det är detta som är själva kärnan i förevarande kompromiss. Det är egentligen totalt irrelevant i vilket fora prövningen sker; det viktiga är att prövningen sker på ett rättssäkert sätt. Kompromissen innebär att en person som anklagas för ett brott som kan medföra avstängning från internet som rättsföljd (alltså för det fall en medlemsstat [av ren idioti] har infört en sådan straffsanktion i sitt rättssystem - se strax ovan) har rätt till bland annat följande saker:


- Rätt till prövning inför en opartisk och obunden "tribunal" som är etablerad genom lag (detta genom hänvisningen till EKMR och "due process" i kompromissen);


- Rätt att bli hörd och att få möjlighet att försvara sig (uttryckligen i kompromissen samt genom hänvisning till EKMR);


- Rätt att bli behandlad som oskyldig tills dess att dom fallit, vilket innebär att prövningen måste ha skett före straffet utdöms (uttryckligen i kompromissen);


Man skulle sålunda rent tekniskt kunna låta processen ske på otaliga sätt - ja, till och med en myndighet skulle kunna stå för beslutet, likt situationen i HADOPI 1. Förutsättningen är dock att förfarandet lever upp till de grundläggande rättighetskrav som finns (vilket HADOPI 1 alltså inte gjorde), var av vissa har listats ovan. Resultatet blir då att det inte behöver röra sig om en process inför en regelrätt domstol, men att processen måste leva upp till samma krav som gäller för en regelrätt domstol. Rent principiellt talar vi således fortfarande om samma rättighetsskydd - vilket är det som är det centrala i sammanhanget. Vad gäller exemplet "myndighet" - vilket jag räknar med att många kommer reagera på - så håller jag det inte som särskilt troligt att en sådan lösning kommer klara dessa krav, detta med hänvisning till obundenheten och opartiskheten (HADOPI 1 fälldes ju som bekant av franska konstitutionsdomstolen bland annat på denna grund). Men gör den det, så varför inte? Det är ju inte vart processen äger rum som är det viktiga - det viktiga är att den går rätt till! Utredningen ovan ger vid handen att, för det fall det inte kommer att röra sig om en domstolsprocess, så kommer det i vart fall handla om en domstolsliknande process.

Att det vidare kommer röra sig om en rättslig process, torde det inte råda någon tvekan om. Om vi tar exemplet "illegal fildelining" så måste ju den enskildes handlingar prövas mot rekvisiten i den aktuella strafflagstiftningen. Naturligtvis ställer detta också krav på att de som dömer i målet har tillbörlig kompetens och erfarenhet för att kunna garantera en rättvis rättegång.

För egen del kan jag emellertid tycka att det är olämpligt att brottmål prövas i andra instanser än domstol. Lyckligtvis sker inte det i Sverige - och inte i något annan medlemsstat så vitt jag vet (Frankrikes försök fick ju som bekant på näsan av den egna rättsordningen). Och personligen tror jag att det i praktiken endast kan röra sig om processer vid domstolar eller kvasidomstolar. Men detta är faktiskt inte en sak för EU att besluta om. Vi skulle ju inte vilja få ett krav på oss att exempelvis mordåtal ska handläggas av Östersunds kommun - eller hur? Även om resultatet från vårt perspektiv blir lika befängt i det omvända fallet måste vi således låta denna princip gälla även då.

Vi kan däremot ställa krav på att processerna ska gå rätt till, och det är precis det som förevarande kompromiss slår vakt om!

10 kommentarer:

  1. "Det är egentligen totalt irrelevant i vilket fora prövningen sker"

    Det är väl ändå en grov förenkling? Domstolarna kännetecknas ju i allmänhet inte bara av hur processen går till, utan även av tex hur domare och nämndemän utses, på vilket sätt allmänheten har insyn, vilka rutiner som finns, med mera med mera.

    Jag håller iofs med om att detta skiljer sig enormt mellan länder, och kanske inte går att formulera i detalj. Men domstolsväsendet HAR en särställning vad gäller rättsskipning.

    Det återstår att se vilka konsekvenser detta får.

    SvaraRadera
  2. Tack för dina synpunkter Mikael!

    Jo, det är väl korrekt att det är en generalisering. Men du rycker ju å andra sidan citatet ur sin kontext.

    Precis ovan har jag talat om vikten av opartiskhet och obundenhet - vilket har betydelse även vid rättens (eller vad man nu ska kalla det för) sammansättning.

    Allmänhetens insyn täcks av art 6 EKMR, så där är saken biff.

    Poängen är just det att detta inte kan regleras i detalj. Och frågan är om det är så lämpligt? Europadomstolen har en gedigen praxis kring detta, och skulle en medlemsstat införa orimliga regler som vi idag inte kan förutse - ja då får vi hoppas att det överklagas till den instansen så får de avgöra vad som är rätt och riktigt.

    I ljuset av vad EU kan (och får och bör) göra tycker dock att kompromissen är riktigt bra. Håller du inte med?

    SvaraRadera
  3. Jag är en aning osäker på exakt vad EU får och inte får göra här - det är uppenbart att vi rör oss i EUs gränstrakter här :-)

    Min poäng är inte att det är dåligt - jag gillar de försäkringar som är inskrivna. Min poäng är snarare att man genom att öppna för alternativa rättsinstanser tappar den praxis som byggts upp inom domstolar i rättssystemet.

    Man kan säga att jag tycker att om det finns ett rättssystem som täcker in de här kraven så är det något skumt på gång om man inrättar en ny instans.

    Jag tycker det finns skäl att i möjligaste mån undvika nya påhitt på domstolsområdet.

    Jag hoppas du har rätt om Europadomstolen. Jag instämmer i att det är den instansen som kommer få avgöra till slut, och det hela handlar egentligen om hur de kommer att tolka texten.

    SvaraRadera
  4. Då tror jag att vi är överens Mikael :)

    Jag håller med dig i sak. Även jag tycker personligen att vi ska hålla oss till normala domstolar. Jag vet dock inte om jag tycker att detta är en sak som EU ska lägga sig i. Har vi accepterat detta för den goda sakens skull kan det mycket väl komma in dumheter bakvägen i framtiden.

    Vill medlemsstaterna införa knäppa lösningar inom ramen för denna kompromiss så hoppas jag att det bestraffar sig.

    SvaraRadera
  5. Om man får hoppa över till djävulens sida av bordet ett tag…

    Mikael, vi i PP brukar ju klaga på domstolarnas brist på kompetens i de här frågorna. Åklagarna går igenom grova men ändå invecklade förenklingar och nämndemännen somnar. En specialdomstol med särskild kompetens – som exemplen arbetsdomstolen och hyresnämnden – kanske inte vore så illa?

    SvaraRadera
  6. “Grova men ändå invecklade förenklingar”? Vad skriver jag egentligen? Ja ja, ni fattar säkert galloppen. :-)

    SvaraRadera
  7. Jens, låt mig bara ge ett fett "det beror på" som svar på det :-)

    Dvs, det beror helt på vilka direktiv en sådan domstol lyder under. Låt mig säga FRA-domstolen för att ge et mer problematiskt exempel på specialdomstol.

    Sen ska vi ju inte ha nån jäkla avstängning i Sverige, så det blir lite konstigt att ta helt svenska exempel....

    SvaraRadera
  8. Krånglerier, hårklyverier, petitesser. Vem är korkad här. Skitlöjligt! Skilj på väsentligt och oväsentligt, huvudsak och bisak, se till helheten, håll proportioner och perspektiv, och sitt inte där och bara gaffla. Man kan dö av hjärtinfarkt.

    Från det ena till det andra:

    Anna Odell gjorde rätt!

    - Peter Ingestad, Solna

    SvaraRadera
  9. Det var väldigt mycket ostrukturerade ord i din kommentar, Kraxpelax. Är det jag eller några andra som ska sluta "gaffla"?

    Mitt syfte med detta inlägg var nämligen just att belysa huvudsaken i frågan - att rätten till rättvis rättegång upprätthålls. Det finns så mycket spekulationer kring vad som står och inte står i uppgörelsen, så jag försökte helt enkelt trycka på det som är väsentligt.

    Huruvida Anna Odell gjorde rätt eller ej är en subjektiv bedömning som det står var och en fritt att ta ställning till.

    Att hon har rätt att handla som hon gjorde håller jag helt med om. Att hon dessutom måste ta konsekvenserna för sitt agerande är för mig en självklarhet.

    "Konst" - vad det nu än må vara - kan inte vara undantaget övriga samhällets lagar och regler. Förhoppningsvis kommer det något gott ur det hon gjorde, och i så fall kanske straffet var ett pris värt att betala?

    SvaraRadera
  10. Bra inlägg Albin!

    Bry dig inte om Kraxpelax, han brukar kraxa ur sig en massa konstiga saker, för att emellanåt skriva någonting som faktiskt är vettigt.

    SvaraRadera