fredag 23 oktober 2009

Hur reglerna om villkorlig frigivning borde reformeras

Jag skrev igår på min blogg om frigivandet av Plavsic och presenterade samtidigt ett förslag på hur systemet med strafflängd och villkorlig frigivning skulle kunna reformeras. Eftersom det i kommentarerna till blogginlägget uttryckts vissa osäkerheter, och därmed också befogad kritik, kring vad jag egentligen menar tänkte jag i denna bloggpost utveckla mitt resonemang något.

Min tes bygger alltså på att dagens system med presumerad frigivning efter två tredjedelars avtjänat straff (om man har skött sig i fängelset, annars bryts presumtionen) borde reformeras till förmån för ett system där den intagne sitter hela strafftiden, med möjlighet för tillägg för det fall den intagne inte har skött sig. Då ska strafftiden istället ökas.

För att detta system ska kunna fungera krävs naturligtvis tämligen ingripande åtgärder i svensk straffrätt. Till att börja med måste kapitlet för villkorlig frigivning i BrB (kap 26) göras om. I BrB måste det också på ett eller annat sätt framgå att ett straff på exempelvis 10 år de facto innebär 10 år plus ett antal månader för det fall den intagne missköter sig. Detta måste också framgå av domslutet i det aktuella fallet.

Med en sådan ordning skulle systemet de facto bli detsamma som vi har idag (dvs precis lika rättssäkert/rättsosäkert). Låt mig utveckla mitt resonemang:

Idag är strafftiden X i realiteten inte X, utan 0,66X eftersom 26:6 BRB är en "skall-formulerad" presumtion. Det är ett missvisande system, eftersom vi säger att en person ska dömas till X när det i själva verket finns en presumtion för 0,66X. Det är ett väldigt märkligt system i mina ögon.

Det tål kanske att med en matematisk formel illustrera förhållandet:

Idag talar vi om straffet X-Y= Z, där värdet på Y är avhängigt den dömdes uppförande under vistelsetiden och Z presumeras vara 0,66X.

Med mitt system skulle straffet istället uttryckas som Z+Y= X, där Y fortfarande är avhängigt uppförande men där X presumeras vara Z (alltså 0,66X om vi vidmakthåller samma typ av ”straffrabatt” som idag).

I realiteten talar vi alltså även här om strafftiden X-Y (om presumtionen bryts). Skillnaden är att det blir ett annat fokus. Vi är tydliga med vilken tid det är tänkt att en intagen i normalfallet (dvs med gott uppförande) ska ha. Förutsägbarheten för den intagne är detsamma, men förutsägbarheten, och därmed troligtvis även förståelsen, hos allmänheten ökar markant.

Problematiken ligger alltså i att när den tilltalade döms till fängelse som det ser ut idag så uttrycks straffet som X, men bakom detta ligger en presumtion för Z. Det är dock inte Z som media och allmänheten fokuserar på, utan X. Det är också därför rapporterna om "förtida frigivning" ständigt dyker upp i media och som allmänheten har så svårt att förstå sig på.

Detta problem skulle effektivt kunna motverkas med mitt förslag. Så länge lagen och domslutet är tydliga på denna front ser jag inga problem med rättsosäkerhet som inte finns idag, och något krav på ny dom skulle inte behövas eftersom inte heller det behövs idag.

Det faktum att jag gärna skulle vilja se en förlängd strafflängd är rörande min modell irrelevant. Tycker man inte att det är en god idé att höja straffskalan kan man med min modell samtidigt reformera densamma. Den tilltänkta effekten skulle ju bli att straffskalan blir mer ärlig! Varför ska vi ha ett system där tilltalade döms till X år i fängelse när de i praktiken som huvudregel endast ska avtjäna Z år i fängelse? Det är enligt mitt förmenande en väldigt märklig modell.

Jag tror inte att denna reform jag talar om skulle vara allt för svår att motivera just eftersom det bidrar till förutsägbarhet för den breda massan. Strafflängden har ju de facto inte förändrats!

Däremot kanske det finns en poäng att prövning av "förlängt straff" (vilket det alltså egentligen inte rör sig om eftersom strafftiden ryms inom lagens föreskrifter och domstolens domslut) sker inför en specialdomstol där KVV presenterar objektiva fakta som pekar åt det ena eller andra hållet. Jag anser personligen att det inte är speciellt lämpligt att kriminalvården (26:9 BrB) eller i vissa fall regeringen (som fallet Plavsic) ska fatta beslut om detta. Det om något är i mina ögon rättsosäkert.

Jag välkomnar med glädje synpunkter på detta resonemang. Vem vet, jag kanske är helt ute och cyklar - men det är alltid spännande att tänka i nya banor!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar