fredag 25 september 2009

HADOPI 2.0 - Frankrike backar in i framtiden

I våras antog det franska parlamentet den så kallade HADOPI-lagen. HADOPI är en förkortning för den nya myndighet som har till uppgift att skydda upphovsrättsskyddade verk på internet, och lagen har därför kommit att uppkallas efter denna myndighet. Lagen föreskrev tämligen långtgående regler på området, bland annat skulle myndigheten ha rätt att stänga av användare som misstänktes för illegal fildelning.

Lagen överklagades till den franska konstitutionsdomstolen som också underkände lagen på flera centrala punkter.

Lagförslaget återremitterades under sensommaren till parlamentet och går nu under smeknamnet HADOPI 2.0. I detta ”nya” förslag har lagen anpassats efter de synpunkter som konstitutionsdomstolen framhöll. Det innebär att myndigheten har befogenhet att skicka två varningar till personer som misstänks för illegal fildelning, för att sedan – tredje gången – kunna hänföra ärendet till domstol.

Det kritiker har vänt sig mot i denna del är att domstolsprövningen presumeras vara summarisk, vilket innebär att endast en domare utan föregående förhandling ska fatta beslut i frågan. Däremot har det från annat håll framhållits att denna presumtion kan brytas om "den tilltalade" begär normal förhandling. Sanningen torde nog ligga någonstans mittemellan.

Lagförslaget har under de senaste veckorna körts genom en politisk ”expressfil”, och antogs nu i dagarna slutligen av det franska parlamentet. Lagen är tänkt att tas i bruk vid årsskiftet.

Personligen tycker jag att det är högst olämpligt att Frankrike inför sådana excessiva lagar. Att stänga av människor från en så samhällsviktig funktion som internet löser inga problem utan skapar bara många fler.

Framförallt blir det problematiskt om man vidgar vyerna något. Betänk exempelvis följande: Om en person i en familj om fyra personer genom domstolsbeslut får sin uppkoppling indragen med statliga tvångsmedel drabbar ju det potentiellt även övriga i hushållet – för hur ska man annars förhindra personen i fråga att få tillgång till internet?

Lagförslaget är att backa in i framtiden; en stenåldersreglering som absolut inte borde få förekomma i ett öppet och demokratiskt samhälle.

Dessutom är det intressant att vidta en komparativ utblick gentemot övrig infrastruktur. I den fria demokratiska världen är internet numera, så vitt jag vet, det enda kommunikationsmedel där ”otillbörligt nyttjande” faktiskt bestraffas med att tillgången blir indragen. Smaka på det. Det är en väldigt långtgående sanktion.

Om vi då jämför det med övriga kommunikationsmedel så kan vi snabbt konstatera att man fortfarande får behålla sin tillgång till exempelvis posten, oavsett hur grovt man missbrukar sin tillgång: Inte ens om man skickar brevbomber får man sin tillgång indragen. Om vi då vidare betänker vilket centralt kommunikationsmedel internet är, även det i förhållande till övrig kommunikation – många lever praktiskt taget sina liv på nätet, tycka vad man vill om det – framstår sanktionen som än mer orimlig. Internet idag kan jämföras med den fria radion för människor bakom den forna järnridån.

Man kan även fråga sig om det franska beslutet verkligen är förenligt med EG-rätten? En person som snabbt snappade upp detta spår var Centerpartiets Europaparlamentariker Lena Ek. På sin blogg skriver hon om just detta och att hon tänker anmäla Frankrike till Kommissionen för att få klarhet i om Frankrike har agerat i linje med EG-fördraget.

Ek har en viktig poäng! För att illustrera problemet tål resonemanget att utvecklas något: Enligt art 10 EGF har medlemsstaterna en lojalitetsplikt gentemot unionen. Det innebär att medlemsstaterna är skyldiga att inte vidta åtgärder som hotar att äventyra gemenskapslagstiftningen. Inom detta område finns det en juridisk doktrin som förtäljer att medlemsstaterna därmed har en skyldighet att inte anta lagar eller eljest vidta åtgärder som omfattas av pågående lagstiftningsarbete i EU.

Det alltså är på denna punkt fransoserna är ute och slirar. Beslutet ligger inom en EG-rättslig gråzon, och det tål därför att ifrågasättas om beslutet är konformt med EG-rätten eller ej. Det är denna fråga som Ek kommer att kräva att kommissionen utreder, och det känns verkligen tryggt att vi har en parlamentariker i Bryssel som håller koll på läget!

Men det finns även andra parlamentariker som har uttalat sig i frågan. I DN i tisdags konstaterade moderaternas Gunnar Hökmark frankt att det omtvistade ändringsförslaget 138 i telekompaketet skulle kunna ha hindrat det franska beslutet. Där tror jag dock att Hökmark är rejält ute och cyklar.

Jag har inte haft möjlighet att granska HADOPI 2.0 (än!). Det sprids i nuläget väldigt mycket information och desinformation i ämnet, så det är svårt att veta vad som faktiskt står i lagen. Men mycket talar för att lagen - hur idiotisk den än må vara - uppfyller de krav som ändringsförslag 138 ställer upp, nämligen rätten till rättvis rättegång.

Det ursprungliga förslaget (HADOPI 1.0) hade däremot inte varit konformt med kraven i ändringsförslaget, och det var även på liknande grunder som det förkastades av konstitutionsdomstolen. Mycket talar för att även HADOPI 2.0 kommer att överklagas till konstitutionsdomstolen. Det ska bli mycket intressant att se vad denna granskning kommer att utmynna i! Frågan är om domstolen kommer att bedöma ändringarna som varande tillräckliga.

Personligen tycker jag att man faktiskt kan ifrågasätta om HADOPI 2.0 uppfyller de krav som den i ändringsförslaget indirekta hänvisningen till art 10 EKMR ställer upp för inskränkningar av yttrande- och informationsfriheten, framförallt med hänsyn till proportionalitetsbedömningen. Men om konstitutionsdomstolen godkänner lagförslaget så talar också mycket för att även Europadomstolen – som har jurisdiktion över frågor som rör EKMR – skulle göra samma bedömning.

Men det är också viktigt att poängtera att EU varken kan eller bör kunna förhindra Frankrike från att anta dylik lagstiftning. Här måste subsidiaritetsprincipen få råda. Det är upp till den franska regeringen att bedöma nödvändigheten och lämpligheten i sådan lagstiftning, och upp till det franska folket att utvärdera sin regerings agerande i frågan för att sedan också utkräva ansvar – det vill säga i slutändan inte ge sin regering fortsatt förtroende.

Det är så en demokrati fungerar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar