söndag 16 augusti 2009

Konsten att ta ansvar utan att lösa ut krisdrabbade bolag

I Aftonbladets ledare 13/8 går ledarskribenten hårt åt regeringen och Maud Olofsson. Anledningen är regeringen med Olofsson som ansvarig minister i spetsen inte gör tillräckligt för de stora svenska bolag som under en tämligen lång tid har brottats med röda siffror i kvartalsrapporterna och nu tvingas varsla tusentals anställda. I avslutningen av ledaren heter det att:

"[...] regeringens ointresse för industri- och näringspolitik [är] obegripligt."

Även IF Metallklubbens ordförande vid Saab Automobile i Trollhättan, Paul Åkerlund, kritiserar regeringens påstådda passivitet och ovilja att hjälpa industrin. I Dagens Arbete konstaterar Åkerlund beträffande de europeiska lånegarantier som regeringen har sagt sig villig att stå bakom vid en eventuell SAAB-affär att:

"[...] regeringen är kanske rädd att tvingas leva upp till de löften man tidigare gett. Det är kanske det som det hänger på."

Åkerlund anklagar även statssekreteraren Jöran Hägglund för att sprida spekulationer rörande SAAB-affären, när denne kommenterade ett rykte om att affären med den potentiella köparen Koenigsseggs är på väg att spricka. Själv säger sig Åkerlund inte ha full insyn i affären, men enligt hans uppfattning är Koenigssegg både "stabila" och har "god tillgång på kapital". Men någon faktiskt insyn i detta, betonar han igen, har han inte. Om inte det är att spekulera så vet jag inte vad... Vad Åkerlund menar att Hägglunds spekulationer går ut på är att "leta fel". Och det tycker inte Åkerlund att regeringen ska syssla med.

Ursäkta mig, Åkerlund, men om regeringen vid ett eventuellt köp kommer att backa upp Koenigseggs köp med lånegarantier på vem-vet-hur-många-miljoner skattepengar - är det inte då helt rimligt att man granskar den potentiella köparens förmåga att förvalta dessa lånegarantier? Det är faktiskt DINA och MINA pengar det handlar om, och då vill jag att de investeras klokt och inte medelst "carte blanche".

Å andra sidan är det föga förvånande att Åkerlund och IF Metall inte är nöjda med hur regeringen hanterar SAAB-krisen och andra dylika företagskriser i Sverige. För om deras kompis Socialdemokraterna hade fått bestämma, hade staten redan sedan länge löst ut det notoriskt förlusttyngda företaget. Utan att granska konsekvenserna. Utan att ta hänsyn till att det är VÅRA pengar som troligtvis skulle ha hamnat i ett amerikanskt konkursbo. Nej, om det är något som regeringen med Olofsson i spetsen har visat prov på i SAAB-affären så är det ansvarstagande, framsynthet och rationalitet. De har pallat pressen, och nu verkar det ju onekligen som att marknaden på sikt faktiskt kommer att reda ut denna härva i princip på egen hand. Se där ja! Och som ett extra plus i kanten så har debatten om fackens orimliga lönekrav äntligen blossat upp. För även om man inte får säga det högt så finns det yrkesgrupper som är överbetalda i förhållande till vad marknaden är beredd att betala för deras arbete, vilket på sikt leder till att företagen hamnar i ett svårare konkurrensläge med allt vad det innebär. Och det har vi den starka fackrörelsen i Sverige att tacka för.

Därför finns det för mig väldigt hårddraget två lösningar för att vända på SAABs förlusttrend: Antingen så slimmar man organisationen (dvs minskar byråkratin och se till att lönenivåerna hamnar på marknadsmässiga nivåer) eller så ser man till att fokusera på att utveckla en produkt som marknaden faktiskt vill ha. Allra helst både ock. Annars kan de lika gärna lägga ner verksamheten.

Det röd-gröna "tredje alternativet", att ge olönsamma svenska industrier konstgjord andning medelst skattesedeln bara för att politikerna har fått för sig att "Sverige ska ha en bilindustri - kosta vad det kosta vill", är rakt igenom idioti. Denna taktik har som bekant flitigt utnyttjats nere på kontinenten, vilka ofta också framlyfts i debatten som "bra exempel" på regeringar som tar ansvar för sin industri. Vad som sällan framkommer är dock att denna taktik är behäftad med en stor prislapp, vilket får effekten att åtgärderna de facto blir kontraproduktiva.

I Sverige har vi tyvärr idag flera exempel på företag som brottas med minusposter och massvarsel. För att råda bot på detta måste förlegade system överges och alla alternativ övervägas. Ett bra exempel på detta är när SAS vd, Mats Jansson, går ut och öppnar för att sänka piloternas löner. Detta utspel är inte så radikalt som det låter om man betänker att SAS har betydligt högre löneläge än flera av deras konkurrenter - konkurrenter som till skillnad från SAS både går med vinst och expanderar i rasande takt. Facket skriker sig naturligtvis hesa över detta. Men en poäng har dock deras ordförande, Sören Skog. SAS måste se över och slimma sin organisation. Frågan är om SAS på sikt ens kommer att överleva om båda dessa åtgärder genomförs. Företaget har under så många år missköts att de nu halkat rejält efter de nya hungriga konkurrenterna på marknaden. Det är nog bara en tidsfråga innan vi får höra nya krav från oppositionen om att staten ska lösa ut ett svenskt bolag på ruinens brant.

Avslutningsvis, för att svara på Aftonbladets ledare om att regeringen visar ointresse för industrin och näringslivet, vill jag bara poängtera Centerpartiets lysande förslag om att sänka arbetsgivaravgiften. När andra borgliga partier vill strössla skattepengar över kommuner som köper ishallar och annat till överpris, fokuserar Centerpartiet på en politik som faktiskt kommer att ge fler jobb. Det är att ta ansvar!

2 kommentarer:

  1. Ha ha,

    Antingen går ett företag så bra att det inte behöver något statsstöd - eller så går det så dåligt att det inte förtjänar något statssöd.

    //Jonas P

    SvaraRadera