tisdag 11 augusti 2009

Är jag den ende som inte hoppar jämfota av lycka?

Så var det dags igen. Ytterligare ett "kungligt" frieri. Denna gång lillasyrran Madde.

Jag är naturligtvis jätteglad för hennes skull. Det är en fantastisk känsla att förlova sig med den man älskar - jag vet det av egen erfarenhet. Men jag kräks lite över denna absurda hysteri kring frierierna. Och jag bävar inför de kommande dagarna, eftersom jag nu troligtivs kommer behöva leta med ljus och lykta efter riktiga nyheter när tidningarna istället blir översållade med lyckönskningar, bröllopsnostalgi och "lär-känna-Jonas-quiz".

Det är i sammanhanget ytterst anmärkningsvärt att vi aldrig får se en kritisk granskning av kungahuset i media. Det förefaller vara tabu att yttra ett endaste kritiskt ord mot Kungligheterna i deras officiella roller, eller mot institutionen kungahuset som sådant för den sakens skull. Nej, då Kungligheterna florerar i media handlar det antingen om hur klandervärt leverne de har eller hur moderiktiga deras klänningar är - förutom rapporteringar av lösryckt skvaller förstås, som på nått sätt alltid lyckas kvalificera sig som "nyheter". Det är så man blir illamående. Illamående för att vi fortfarande, 2009, hyllar ett odemokratiskt och förlegat statsskick, men lika mycket för att dessa stackars människor behandlas som djur på ett zoo från den dag de föds.

Inte heller idag ger media oss en nyanserad bild av monarkins vara eller icke vara. Tvärtom. Alla medier vill vara först med att överösa dem med lyckönskningar. (Ett axplock för den late: SvD, UNT1, UNT2, UNT3, UNT4, BT1, BT2, Sydsvenskan, GP, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, Expressen, DN1, DN2, Hovbloggen.) Och alla vill ge sken av att tillhöra den "innersta kretsen" - de som är "insatta" och visste om detta låååååångt före alla andra. För det är viktigt.

De enda som sticker ut något är ledarskribenterna på UNT, som uttrycker sympati för sessan på grund av att hennes privatliv systematiskt hängts ut i medier runt om i världen. I ledaren skriver man följande:

Det känns inte så lite orättvist. Vad hon gör eller inte gör med sitt liv borde vara hennes ensak.
Jag håller med. Varje person måste ges möjligheten att fritt välja vad de vill göra med sina liv. Tyvärr så reducerar man samtidigt "monarkins avigsidor" till ett "stackars-stackars-Madde-dilemma" några meningar tidigare:

På många sätt kan man säga att prinsessan fått känna på monarkins avigsidor. Det är knappast troligt att hon eller någon av hennes barn någonsin kommer att vara i närheten av statschefsposten.
Ja. Stackars Madde. Hon föddes två barn för sent. Det är verkligen en aspekt med mornarkin vi måste oja oss över. Inte det faktum att vem som ska vara Sveriges "överhuvud" tillsätts på ett rakt igenom odemokratiskt vis som närmast kan liknas vid att köpa grisen i säcken.

Det finns så många skäl till att skrota detta obsoleta statsskick att jag inte vet vart jag ska börja. Men det får bli ett annat inlägg. Just nu hoppas jag innerligt att vi skattebetalare inte ska behöva tillskjuta mer pengar till Maddes och Jonas bröllop. För rent tekniskt betalar vi ju redan för det. Men det är det väl ingen som reflekterar över en dag som denna?

Jag avrundar således med att helt uppriktigt grattulera de lyckliga tu, för det är faktiskt i sanning en lycklig dag för dem. Men samtidigt hoppas jag lika uppriktigt att detta blir det sista kungliga frieriet i Sverige. Någonsin. Dessa galenskaper måste få ett slut. Vive la Republique!

2 kommentarer:

  1. Tyvärr tror jag inte att dina förhoppningar kommer besannas ens denna generation, om inte mina misstankar besannas. Men å andra sidan hindrar numera inte ett infriande av de senare att de förra omöjliggörs.

    SvaraRadera
  2. Du har så rätt Mike. Men hoppet är det sista som överlever förståndet, det vet du väl?

    SvaraRadera